Den som kastar första stenen
Det går en spindel längs med mina nedblodade skor Skorna har trampat igenom mil av koloniala träskmarker, och hade någon frågat efter min hemvist hade jag inte vetat var letandet bör ta vid
Spindeln kryper sakta mot mig Jag betraktar med rysningar den kompakta kroppen och de porösa benen, undrar vem som i begynnelsen gav den denna horribla konstruktion
Jag skådar en varelse som utan samvetskval smaskar i sig allt levande, allt dött Vetskapen om att där gömmer sig ett par huggtänder som beräknande slukar allt, får mig att vilja stampa ihjäl den och på så vis befria världen från ett uns av allt dömt lidande
I den urgröpta asfalten har kvällens regnoväder skapat en pöl I den ser jag min egen spegelbild På pannan skymtar två röda fläckar Även jag är en vandrande nomad med avsågade horn
Fri vers
av
henke_r
Läst 894 gånger och applåderad av 16 personer Publicerad 2017-09-04 21:45
|
Nästa text
Föregående henke_r |