Du gick mot mig en dag, på en trottoar. Din blick var världsfrånvänd, eller, det var kanske det som var problemet, den var ALLDELES FÖR MYCKET i världen, den sargades av ont, och jag trodde att du hade ONT BLOD I DIG, det vill säga, att du var så sårad av någonting, och du kunde inte berätta, för vi kände, och känner inte varandra, men nu känns det, som att jag känner dig lite mer.

För en dag, regnade det lite, såsom "hundarna får smulor" , ett bibliskt citat!
Och du mötte mig, återigen på en trottoar, man kan säga att , det var Vår "Trottoarwalk", sättet vi träffades på, och jag såg något nytt hos dig, något som jag aldrig sett förut. Du sa, till mig, där jag gick med mitt paraply, och du gick Utan! Du sa; Så mycket regnar det inte! Och så skrattade du, det var ett härligt skratt, kanske befriande för dig, vad vet jag? För så många gånger, jag sett dig tidigare, och du var så sårad, av något. Men min bild, av den sårade bleknade, och jag såg dig nu, genom skrattets skimmer! Vilket Mirakel det var, jag tyckte verkligen det, för att det mest oväntade, kan ske, på de mest oväntade av ställen!