Den äppelkindade Rosalinda går mot lanthandelsbutiken i byn Vymeja. Plötsligt känner hon vinden gripa tag i kalufsen. Det är som om blåsten drar fram i hennes fotsteg i riktning mot lanthandlarn. Vid sidan om henne är det kvavlugnt. Endast gruset i färdriktningen virvlar upp. Hon tittar på ekarnas grenar och löv. De är helt stilla. En konstig förnimmelse av att vara någon annanstans smyger sig på. Och Rosalinda tycker inte hon kommer fram, fast hon går och går.

Kraftlös dråsar hon ner. För en stund lång som en evighet tappar hon orienteringen. Någon kommer till undsättning och skjutsar henne till sjukstugan i angränsande kommun. Ett virrvarr av händer, ögon och röster strömmar mot hennes bädd. Hon hör sitt namn ropas och blir klarvaken. Tvä sjuksystrar tittar utforskande. Sen följer frågor. En kvinnlig läkare pratar lugnande och försäkrar Rosalinda om att hon inte drabbats av något allvarligt. Mest troligt har hjärnan för ett ögonblick inte fått syre genom att en TIA-attack passerat. Läkaren förklarar att även sextonåringar som Rosalinda kan drabbas av sådan mini-stroke. Men att den varit och farit.

Tyngden lättar, men Rosalinda inser för första gången på allvar hur tunn tråden mellan friskhet och sjukdom, liv och död, kan vara.