vi möts alltid i stan våra möten är hållplatser i vardagen
jag hade ett uppdrag, jag skulle slakta en drake
eller lämna tillbaka hans skor
och jag behövde en livvakt
jag är alltid i stan han är alltid i stan jag vågar aldrig aldrig landa
han såg så ynklig ut
som om någon hade vridit ur ögonen på honom
kramat ur all färg
jag minns att jag älskade honom
jag minns det för det är ett hål där den känslan satt förut
ett ärr i hjärtat med dåligt läkekött
han satt där och jag var kall men så fort vi hade gått grät jag
och Simon tröstar
det gör han alltid
och vi hamnade på brygg
det gör vi alltid
vi är gjorda av vin och havremjölk nu för tiden
och tiokronorsburgare och låttexter och samlade blickar och snabba repliker och popkultursreferenser
Claudia var arg på mig
jag var för trött för att förstå vad jag hade gjort
för trött för att ta ansvaret
tog det ändå
jag är för trött
för ledsen
och snart kanske jag bryts ändå
jag kan bara laga fasaden med nya kyssar och silvertejp så många gånger

det är så urbota sorgligt
att allt bra och fantastiskt just nu växer upp i skuggan av en förruttnande ek
till tonerna av en svansång
i ekot av ett skrik,
det där vrålet jag kräktes upp när min värld förstördes och allt jag kände dog


det går ingen nöd på mig
det är just det
jag drar till mig folk så lätt
med långa ben och franska och oförmågan att spela efter spelregler,
det lockar för det är nytt och spännande och
mycket
(sen hjälper det att ha ett ansikte som jag i en tid som denna)

jag är en pundare av kaos sjöng han
jag tror det är allt jag ville säga egentligen