Jag saknar dem.

Biograferna.

Jag ser SF-skyltarna som lyste upp i vintermörkret.

Jag visualiserar dem i mitt inre.

De finns där. Jodå, jag kan se dem.

De var min trygghet då.

Min flykt ifrån tristessen.

Ibland sprang jag emellan dem. Fort.

Såg två filmer på en och samma kväll, 19 och 21.

Man fick springa för att hinna.

Det värmde, svetten klibbade i toppluvan.

Jag var lycklig över att de fanns.

Att jag kunde välja.

Jag älskade annonserna i tidningen.

De eggade.

Men.

Decennierna gick.

En efter en togs de ned.

Lönsamheten dog.

Komplex och multibiografer upprättades.

Andra nöjen tog vid.

En tid av minnen finns kvar.

Grabbar, kompisar och doften av smält smör i en kanna över varma popcorn.

Actionhjältar på vita duken.

Ett fåtal blev kvar.

Två för att vara exakt.

Jag ränner till dem än idag men med ett annat hjärta.

Charmen den är borta och försvunnen.

Min själ kanske är kvar där ännu, på singelbiografen i mitt avlägsna åttiotal.

Min ungdom.

Tittandes med pojkaktiga ögon som tindrade av lycka och förväntan.

De rev min biljett.

Med godis i fickan.

Pappas pengar i min hand.

Kom tillbaka, om än för ett ögonblick.

Gör mig till den jag var!