Det brinner i himlen
av att så få lever för att ta sig dit.
För ingen chansar längre
på något som inte går att se.
Inte ens barnen vill låtsas
för att göra någon annan lycklig.

Vi är många i kön för de ledsna,
och ändå vågar ingen berätta hur det känns.
Istället vänjer vi oss vid nollpunkten
mellan nu och efteråt,
tänker att vi kanske inte behöver längta
för att få dagarna att gå.

Så du blev skjuten av ett hårt ord
för att ingen klev emellan.
Det är svårt att hjälpa
när man väntar på sin egen räddning.
Och visst gör det ont
att ingen vill ha dig oförändrad?