du sa att vi borde gå skilda vägar
och välte kaffekoppen på golvet
”du är ett stereotypiskt jävla plakat
för den mest patetiska av människor”
men inte ens när du skrek
att du inte ville se mig mer
”fattar du det”
och jag slog näven genom glasdörren
kände jag någonting
¤ ¤ ¤
paris, mon ami
de fluorescerande gatuljusen
den uppskruvade musiken
de fördragna persiennerna
och den svettiga ryggen
i din säng, älskling
som graciöst för sig mot balkongräcket
tänder glöden när du somnat
och värmer ansiktet
mot en döende sol
hennes ögon
lämnade dig i bitar
men det fanns ingen lapp
på kudden
när du vaknat
och du tänker på hennes avlägsna blick
inser
att hon försvann
långt före
din hand letat sig
innanför hennes trosor
¤ ¤ ¤
ditt kedjerökande
kändes alltid som en tidlös cigarett
du sytt fast mellan läpparna
och vem har lämnat dig så fördärvad
att du undviker din egen spegelbild
kära du, vem har
delat månen
och sytt fast den
under dina ögon
där du sitter
med dina konserver
prydligt uppradade
i väntan på en ny apokalyps
men ser du inte
att den redan hänger
som en snara runt din hals
och din mörka dystopi
förföljer mig
skär hål i syret
och jag
kan/inte/andas
när jag ser
hur du blöder
¤ ¤ ¤
hans hand bränner
på ett behagligt sätt
medans minusgraderna
slingrar sig uppåt
som en dimridå
och jag lovar dig, pojke
när snötäckta gator
är det enda som hindrar dig
från att kartlägga din destination,
då delar jag en karta
på mitten
och syr fast den
i dina handflator
för att du aldrig ska behöva gå vilse
någonsin igen