De blommar.

Där inne blommar de

inne i mandelkärnan.

I själens hus där vallmo vissnar och kvistar bryts.

En blå klocka i min hand.

Den tickar.

Saktar ner.

Död förvisso.

Nu bara ett naturens urverk

ett vissnat skal.

Urtavlan är vit som elfenben, som snö.

Som Guds himmel.

Nu har den slutat ticka.

Jag hör den inte längre.