Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Ingår i samlingen 'Godnattsagor'


6: 430

Jag känner igen tunnelbaneperrongen jag står på den finns i ett land och samma perrong finns även i ett annat land här men vad är här den existerar i två länder samtidigt eller så verkar det i alla fall det är under jord och jag är på väg någonstans från någonstans men hur jag kom hit vet jag inte och varifrån jag kommer vet jag inte heller och det slår mig att jag inte vet var jag är på väg men jag letar efter utgången tågen som anländer känner jag till jag ser deras slutdestination och vet att jag varit här tidigare i alla fall en gång och det inkommer ett annat tåg med en annan slutdestination och det är i fel land men jag är där hur man än vrider och vänder på det jag har stigit på tåget och åkt iväg kanske bytt tåg på vägen och kanske till och med nått min destination men det minnet driver iväg i dimman som jag föreställer mig sakta smyger längs gatorna ovanför nedgången till perrongen är i mitten och omsluten av galler och de öppnas endast under korta intervaller precis som skyddsväggen mot spåret som bara öppnas när tågets dörrar öppnas och stängs när de andra stängs men gallret måste ju öppnas innan detta sker om någon ska hinna på tåget innan dörrarna stängs men det är endast en nedgång det går av någon anledning inte att ta sig ut från stationen den vägen men människor går nerför trappan jag står och tvekar när gallerväggen öppnas och funderar om jag inte i alla fall ska ta några steg framåt och försöka gå uppför trappan men jag tvekar och dörrarna eller väggen eller kanske dörren uppifrån och ner eller kanske från sidorna och inåt stängs och jag vänder mig om jag fortsätter bort mot perrongens andra ände där det finns en annan trappa som leder upp vid vars början en blond kvinna med kraftig kroppsbyggnad talar till mig på mitt språk där på perrongen i det landet som kanske kan kallas det andra och hon frågar om jag känner igen henne vilket jag inte gör och hon säger att vi studerade språk tillsammans eller i alla fall i samma klass i så mycket som ett år men jag känner inte igen henne och samtidigt undrar jag vad hon gör här hon säger att hon bor här kanske jobbar hon är det en känsla av sorg eller förlust jag känner när jag tänker på det att jag själv inte kunde stanna där utan blev kvar här i det andra landet där jag alltid varit när andra lyckades jag ser dem ofta och melankolin rinner ibland över uppför trappan är det ljust kanske en till perrong men jag var inte så uppmärksam när vi gick uppför den och missade att uppskatta höjden kanske är det inte tillräckligt högt för att vi ska befinna oss på ovansidan av taket på perrongen nedanför omgivningen sticker inte ut och jag har svårt att uppfatta vad som finns och försigår men vi sätter oss på en bänk i närheten och jag får höra att hon under studieperioden var med i ett band men inte är det längre människor utklädda i färggranna kostymer och en datorskärm flimrar förbi kanske också ett ljudklipp och jag vet inte hur länge hon sitter där och pratar men jag väntar på bussen i det andra landet det är kväll eller börjar närma sig kvällningen kanske höst men utan temperatur jag kliver på en buss utan destination medresenärerna saknar ansikten och jag vet inte vem som sitter bredvid mig men jag skulle väl åka för att träffa honom kanske hade jag kommit hem och vi inte setts på ett tag men på bänken på den där perrongen är det ljust och vi pratar utan att tänka oss för på det andra språket kommer på oss själva och skrattar åt vår dumhet han studerade språk tillsammans med mig och några kvinnorna bredvid skrattar med oss eller kanske åt oss väggen till vänster om bänken kanske framsidan av en kiosk är full av bilder avbildningar av bilder i bilder som ändras och byts ut varje gång jag tittar bort och bänken den var kanske placerad så att vid rak sittställning denna tidningskiosk stod precis rakt framför i siktlinjen den växer på höjden och de svarta formerna ser ut att tränga ut ur bilderna papper bakom plast kanske lämnar de mig i fred om jag tittar bort några andra kvinnor eller kanske borde de bättre beskrivas som tjejer men det är alltid svårt att gissa åldern här har bokat bänken och låter oss veta det vänligt utan illvilja eller hot om maskiner jag är ensam och måste flytta alla kläder och övriga tillhörigheter jag lagt på bänken det är mycket och jag blir lite stressad men sängen i rummet står alldeles intill och låter mig andas ut här inne är det inte lika ljust och jag står fortfarande med ryggen vänd och tittar ner på mina tillhörigheter där de ligger i oordning utspridda på sängen och jag kan inte få bilden ur mitt huvud av kvinnan som ljudlöst viskar i mannens öra hans skräckslagna blick och vetskapen om att aldrig någonsin få veta.




Fri vers av throughsenses
Läst 104 gånger
Publicerad 2017-09-15 23:20



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

throughsenses
throughsenses