den sjunde dagen sprang solblommans korg och ett

myller av små små snöfjäll täckte jorden

dess inre torkade ut fukten ur luften och satte kylan i brand

stelnande vattenflöden föll som spjut mot jordens vita marker när

vinden från nordan red ut i nattliga ystra lekar

Bleka stjärnor hovrade runt den nattsvarta månen,

skylde sig från solblommas bortvända ansikte, hennes tomma korgar

och kylan som hon åt av.

starrgräset hukade sig inunder det bistra ishöljet och klockspelet hördes för

den som blottade sitt öra till dylika ting såsom isjättar, rimtursar, snöälvor eldvittror och

skogsfruar.