Welhimir Bolnakov var inte den sortens person som normalt sett gick på bjudningar. Men den här gången gjorde han det av ren tristess, av vämjelse för sig själv och sina medmänniskor. Han var en feltäljd spelpjäs som med våld fogats in i samhället. Han måste spela sin roll som alla andra. Det var en ganska stor tillställning, nästan bal. Mycket fina kvarter, tro mig. Nästan så att fiolerna kroknade. Welhimir kände så gott som ingen. Alltså gick han bara av och an för sig själv i salongerna med sin svarta käpp och drack punsch, åt ostron och choklad och tvinnade tvångsmässigt sina mustascher. Han ställde sig i ett hörn och såg sig nervöst omkring. Han föraktade allesammans. Snobbar! Usla kräk!
Här fick han syn på en gestalt som av någon anledning väckte hans förakt mer än något annat. En mycket gammal dam i mörklila klänning och väl dekorerad hatt satt alldeles för sig själv i en schäslong. Hennes uråldriga nyckelben smyckades av två tunga pärlhalsband. Kvinnan såg verkligen ut som en påfågel. Hon höll i ett glas med punsch och rökte från ett cigarettmunstycke. Welhimir noterade att hon inte bar några handskar. Det var ofint. Hennes ålderfläckade händer såg ut som långa smala klor. Ögonen var gråa, tomma och livlösa. Welhimir bara stod där och stirrade på henne i säkert tio minuter.
I samma ögonblick som han sträckte sig efter sitt cigarilletui hände något som han aldrig skulle glömma så länge han levde. Den gamla damen tog av sig sina händer och blottade under dem ett par svarta sidenhandskar. Det vill säga som om hennes händer i själva verket var hennes handskar och handskarna hennes händer. Hon fick syn på Welhimir och gav honom ett urholkat leende. Det slog runt i huvudet på honom. Eftersom han hade svaga nerver förlorade han balansen. Käppen bröts av som en torr kvist och benen vek sig under honom. Han föll bakåt. När han låg där och stirrade upp i taket, såg han tre fjärilar som dansade runt uppe bland freskerna. En blå, en röd och en grön. Och just i den stunden förstod han allt.