just så är det med harmoniska skalor
vi skalar av skalen
viker ut klyftorna

visst

doftar det gott

hon sätter sig ned i ordsanden
tänker som så
att denna sand är märkligt vacker
sanden speglar stjärnorna höstmånen så varsamt väcker
ett hav av ädelstensljus

hon märker att sanden dras samman runt henne
tänker som så att
är jag kommen en magnet
sanden, ordsanden gör det järnfilsspån gör
här
skapar sanden ett rede för mig att vila i

varför skriver du inte
varför tillåter du ej ögon att se

vad är att tillåta
är det att låta till eller
är det att öppna själsbokens pärmar
pärmarna har blivit blodröda med
i tiden
varför skall jag
hälla det i ögonrymders drömmar

ordsanden glittrar varsamt
mjukt för
att inte skära i hennes ögons sköra
vet du vilka vi är

vackersandkorn är ni
i mångfaldsfärger
vad jag inte förstår är detta rede
vackersandkorn
i mångfaldsfärger är ni
skänkta av stjärnor
höstmånen så varsamt väcker

vi är alla orden du en gång
flera gånger skrivit
nedtecknat
målat utan uttal
ett rede
för dig
att vila din trötta själsblomma i
så är vi rosenskålen
du ser
den blå med guldkant
så är du rosen i källans vatten

tänker som så
att denna blå
djupa ultramarinton
med guld lagt därtill
brukas ofta i samovarens land
där kvinnor
ur ålder
med ansiktskartor smidda
i visdom sitter vid eldar
bjuder tundrans vandring
jakmjölk med honung av pinje
hon säger
den mannen
bar sjöblad i sina handskålar
han baddade mina spruckna läppar
han hör hjärtats sånger
hade vi mötts i en annan tidsskål
hade våra ögon sett djupare
än djupare in

hon hör spegeln eller
är det is brista
hon sjunker in i ordsands sömn

lindar
silke

runt tårar
bär tårarna till floden

där pilarna sköljer sina långa hår

till dem
lägger jag knyten lindade

ber dem lösa
det knutna

en kyss på mina läppar
en rörelse
en närhet

kan en kyss
säga mig;

du
lever i mitt hjärta

den mannen
bär havet i sin hud
han hör
havets vida andning
hade vi mötts i en annan tidskälla
hade vi lyssnat tillsammans

träden bär röda mantlar
sammanhållna av brons
smitt med insikt
de lyfter guld in i
blåvaknandes ännusömn

hon släppte det nattkomna
i gryningen är det komna gömt
i ett hörn av hennes själsrop

ibland är det bra
att se
liknelsen av livet som ett positiv
du håller i veven

Ordsanden dras samman
till ord vilka läggs inför henne
ord vilka lindar in hennes syn med
mildrande blad
hon har kommit att bli så trött
så trött
och de ord vilka hon möter
är trösteord
ord vilka målar bilder av
hur en ensam blomma
har många blad
orden säger att
alla dessa blad är
sällskapens blad
hon vänder blicken in i kulisserna
in i höstträdens skönhet

kanske brinner mitt hjärta så
kanske brinner det så
ändå upplever jag blodets uppgivenhet

hon blåser på orden
ber dem skingras

orden
virvlar
en stund i en stund
utan ord
upplever
hon en hand smeka hennes panna

där i redet
ordsanden skapat
kryper hon samman
drar upp knäna
tätt intill bröstet
lindar armar om
om den kropp hon lever i
hon sluter ögonen
för att bättre minnas
tempelsångerna
kvintcirkeln svävar och
hon bärs i kvinter
harmonier säregna vackra skapas

i förundran följer hon mötena
ser hur möten
svävar
strömmar
strålar
från mitten till

hon tänker husen de lever i
där i omkretsen
cirkelns om krets
hon lever med periferi
lever med diameter
tänker
hur pulsslag vandrar samt det
vilket sker när de bryts

drömväktaren
håller hennes hand

visar hur cirkeln är tvinnad
av tusende trådar
hör ord
i universum böljar trådar
hör horisontens linje
drömma

denna linje

detta gyllne strå
denna linje hålls av drömfingrar
vilka tvinnar linjen
trådar
samman
förs
ändarna
dessa vilka hålls av fingrar
tvinnarfingrar
förs samman av blå skogsduvor
så
förenas detta tvinnade
med cirkelns om
omkrets
drömväktare nynnar
säregna vackra harmonier

detta vackra
sprider ett leende
i hennes nattansikte
huden tindrar i månsilver
hennes mattade hud rodnar
sakta stiger hon upp till ytan
gnyr i
sömnen

låt mig bliva kvar här
håll mig i din famn

kunde jag bara känna
en gnutta glädje
stråla
in

när den mannens ord tystnar
när jag tror han flytt
rör han vid havet
sänder
doft av
liv

med lätt hand smeker solfåglar
molnens bultande tinningar
i tystnad av gråt
öppnas blå
fönster

vajande
vaggande kvist
bär rödbröst sånger
pudras in i höstrosors nakna ansikten

rör vid andningens stjälk
väck källan handen knöts så hårt om

ro runt
om
infinner sig
genom
ro in
om