I min hemby fanns ganska många original. Ett av dem var Lovisa som då var i övre medelåldern. Hon tog sig nästan alltid fram via cykel. Hennes cyklande skilde sig dock något från det gängse sättet. Fortskaffningsmedlet var förvissso en helt vanlig damcykel. Damen ifråga bar alltid klänning eller kjol vilket har en viss betydelse i sammanhanget.

Lovisa besökte ibland min far, som var kunnig i många ting, för att få hjälp med olika saker. Vid ett sådant tillfälle fick jag för första gången själv bevittna hennes framfart. Eller, nåja...

Vår avtagsväg är ca 300 meter och långsluttande och erbjuder cyklisten en härlig färd, särskilt som vägen slutar med en tvär sväng in mot gården. Jag stod och vattnade blommorna i köket när Lovisa och cykeln uppenbarade sig på vägen.

Det var en märklig syn som jag dittills bara hört talas om i livfulla ordalag men nog inte riktigt trott på. Lovisa verkade ha bråttom, riktigt bråttom, för hon småsprang bredvid cykeln. Och inte bara det, då och då gjorde hon små hopp... Jag brast i skratt och kunde inte hjälpa att en del av vattnet skvimpade ut. Hon gjorde ett outplånligt intryck på mig. Och som klänningen fladdrade vid varje hopp!

Lovisa kunde cykla men när hon hade bråttom hann hon liksom aldrig upp på cykeln.

"Och de dänn hoppa hu jär!" brukade folk säga när hennes "cyklande" kom på tal.