Höstmaran rider alltid otillgänglig
ljusstrålande närvarade stjärndamm
rinner nedför min piskade rygg
sönderkysst av nejonögsmunnen

Spegelbilden hänger konstfullt draperad
svartvita duplikat som libretton
till en kommande komedi om den fule
där slutet läses av teoripedagoger

Ingen förstår deras arbete, handskar
är ett attribut som smeker kroppar
medan ögonen piskar svarta droppar
på de ogenomlysliga bilder som rusar

Fraterniserande den sista nakenfotografen
elefantlik med trefotstativ målar hen erupt
evighetens skönhetsideal av tomma känslor
som ofullbordade rader till ett manus
kärleksfullt skrivet vid flygeln fyrhändigt

© Bosse 22 september 2017.