En liten flicka hon vandrar genom den betongklädda staden, hon vandrar mot drömmarnas land.
Regnet det faller och vinden den blåser, kylan den bränner hennes hand.
Kroppen är svag men hon vägrar ge upp, för i hennes hand där ligger ett frö.
Ett frö av kärlek ett frö av hopp, hon vill rädda det som håller på att dö.
Till sist hon kommer till vägens slut, där en vacker skog en gång fanns.
Hon gräver en grop och sår sitt frö, hon hoppas att livet får en ny chans.
Hon vänder sig om mot den betongklädda staden, hon fäller en tår för det som hon ser.
Hon knäpper händerna, hon blundar och ber.
En bön om en vacker värld, en bön om drömmarnas land.
Där naturen får stanna både vacker och grann, och inte fällas av människans hand.
Älvorna kommer och blåser liv i fröet, grönskan är åter här.
Flickan hon skrattar, dansar och gråter, för naturen är henne kär.
Än finns det hopp om en ljus framtid, där livet får bestå.
Det är upp till oss att bevara den vacker, det är upp till oss både stora och små.