Enarna vilar på den steniga
bortglömda Beteshagen

Han sitter på bergsknallen
Bredvid en hällristning

Och talar i mobilen med
Sin mor han hör enstaka
Gevärs Knatter och krevader

Och hans mor är så orolig
Att den hemska stormen

Som heter Någonting konstigt
Skall komma och skada honom

Ta skydd, Ta skydd ber hon!
Hon som befinner sig bland
blodiga trasor

Det är ingen fara
Vi är skyddade här
Svarar han och ler

Så tänker han att alla
Är alldeles för skyddade
som i ett skal i detta Landet

Som hindrar verklighetens
Gemenskap att tränga
Igenom ensamheten

Hans lilla vackra Granatäppel
Träd står kvar därhemma

Här skall han plocka något
som heter Sviskon Ikväll med
sin sambo. ..

Det fladdrar några tvättade
Bandage lindor på en olivgren

Och en orolig mor som tänker
På sin son i Trygghetens stormiga
Land.

Hon som lever i ett nu
Med skramlande helikoptrar
och raketexplosioner i fjärran

Med samma tröstfulla kvällssol som
lyser på dem båda, men i olika världar