Den här gången ser jag verkligen fram emot att få träffa mästaren. Det kanske låter konstigt, men jag har aldrig tidigare råkat ut för en så i hög grad unik och speciell människa. Man skulle nog kunna säga att han har lyckats trollbinda mig. Jag hyser stora förhoppningar om att han snart kommer att berätta om sina påstådda helande förmågor och om sin tid med den omkringresande cirkusen i 30-talets Amerika. Mina vänner på tidningen har låtit antyda att han lär sitta på en extraordinär självbiografisk berättelse. Själv är han ganska förtegen om detta.
Mästaren, vars riktiga namn är Frederic Mon Pluie, är en 72-årig konstnär och påstådd magiker som besitter helande krafter. Det sägs att han har helat hundratals sjuka barn och räddat fler än så från döden under sin händelserika livstid. Själv vet jag inte vad jag ska tro. Förmodligen är det bara en del av hans karaktäristiska persona.
Det är en vacker dag, men det hänger ett löfte om regn i luften. Jag står utanför mästarens vackra hus som ligger ute på landsbygden strax utanför Graytown. Huset påminner mycket om en hobbithåla, fast helt ovanpå jord. Klockan är två minuter i fem. Jag knackar på dörren. Den här gången tar han emot mig i hallen med ett utmattat leende.
"Välkommen, broder! Välkommen, stig in!"
Jag kliver in i mästarens hus.
"Jag sitter och äter. Hoppas att det är okej?" säger mästaren och iakttar mig medan jag tar av mig skorna.
"Absolut, ingen fara.” säger jag och kliver in i hallen.
"Är ni hungrig? Det finns så att det räcker och blir över till oss båda."
"Nej tack, jag har ganska nyligen ätit."
Hallen vi står i är lång. Taket är välvt. Det finns många fina trädetaljer som jag nästan förlorar mig själv i. Hela huset är ett enda stort konstverk som mästaren själv designat. Mästaren gillar speglar. De finns lite här och där.
"Törstig?"
"Nej tack. Jag klarar mig."
Vi börjar gå mot köket.
"Jag ber om ursäkt om jag låter lite trött. Jag har varit vaken hela natten och arbetat på mitt senaste verk. Som kanske också är mitt största verk någonsin. Imago ." säger mästaren och ser på mig med trötta men livsglada ögon.
"Spännande. Får jag kasta ett öga på det senare ?" Jag vet att min fråga är djärv men jag är ju trots allt en journalist.
"Vi får se broder." Svarar mästaren en smula kryptiskt och försvinner in i köket som en gäckande skugga.
Köket är enkelt och lantligt men mycket vackert. Nästan alla karmar i hela huset mellan rummen är välvda. Det ger en hemtrevlig känsla.
Mästaren slår sig ner vid sitt älskade ekbord och börjar inmundiga sin enkla måltid. Han äter linssoppa och dricker ett glas vitt Bourgogne. Han ser nästan ut som en asketisk munk när han sitter där med sitt långa skägg och sin mörkgråa kaftan. Vi befinner oss i köket, en helig plats för honom. Det här är min tredje intervju med mästaren. Rakt framför honom står en golvspegel med svart ram lutad mot väggen. Då och då blickar han in i den. Jag tar en stol och slår mig ner mitt emot honom, varpå han genast börjar protestera:
"No No degagez humain, tu perturbe Ma reflection ." Jag hör lättsamheten i hans tonfall men noterar samtidigt ett visst allvar. Jag har stört hans ritual.
"Oh pardonnez Moi ", säger jag och flyttar mig genast åt sidan. Mästaren slänger upp sitt modersmål från sitt bråddjupa omedvetna då och då. Jag hoppas innerligt att han undviker det i fortsättningen för att underlätta mitt eget arbete.
"Varför sitter du och tittar på dig själv i spegeln medan du äter?" undrar jag.
"Det är bra för egot. Det stärker självkänslan och upplevelsen av det egna jaget. Jag måste lära mig att beundra mig själv. Jag strävar efter att förverkliga mig själv som människa och ande", svarar mästaren och dricker lätt från sitt glas .
"Ni menar bli narcissist som Da Vinci? Eller talar vi om Nietzsches övermänniska?”
"Å nej, narcissismen är en illusion. Narcissismen är jagets förälskelse i sig själv och i sina intellektuella och estetiska egenskaper. Och vad gäller Nietzsche's övermänniska så existerar hon inte. Det jag talar om är en psykoemotionell metamorfos, en konstruktiv förstärkning och ett upphöjande av Qualia, kärnan i vårt innersta väsen." Han skjuter iväg skålen och tillägger: "Ett självförverkligande... Imago . Det är dels detta jag försöker förmedla med min konst."
Jag har försökt få mästaren att tala om sin tid med cirkusen på 30-talet i tre dagar nu. Men hittills har han undvikit det. Mästaren tar sitt glas och reser på sig.
"Kom så ska jag visa dig någonting."
Jag tar med mig bandspelaren och följer efter. Vi lämnar köket och går in i ett stort rum som angränsar till vardagsrummet. På vägen ut ser jag att tröskeln mellan köket och detta rum av någon anledning är svart. Alla andra trösklar i huset är ljusa. Jag påminner mig själv att jag måste komma ihåg att fråga mästaren vid ett senare tillfälle vad detta kan bero på. Vi stannar framför en vägg som är snyggt dekorerad med tio stora oljealster. Det är porträtt på cirkuspersonalen. Hans stil påminner lite om Rembrandt, men med sin egen unika touch. Obehagligt realistiska och levande porträtt som slukar min uppmärksamhet, mitt medvetandes absoluta fokus. Det första porträttet föreställde en dvärg med käpp och hatt. Det andra en magiker, en klärvoajant med långt gråspräckligt hår, svart ögonskugga, mörkgrå klädsel och symboler tatuerade på händerna. Han ser fascinerande ut, nästan som tagen ur en långfilm. Det tredje porträttet slår i emellertid alla. En liten flicka med hår över hela kroppen. Hon ser ut som en liten varulv. Men hennes ögon är vackra, dock mycket sorgsna. Jag grips i stunden av en känsla av vemod och medlidande.
"Sådana här personligheter existerar inte längre. De tillhör den gamla världen", säger mästaren och drar fingrarna genom skägget.
"Vem är flickan?"
"Hon arbetade på cirkusen, mot sin vilja naturligtvis. Jag drömmer mardrömmar om henne ibland, än idag. Jag tyckte så fruktansvärt synd om henne. Men jag återkommer till det senare."
Vi fortsätter att gå igenom målningarna.
"Kan du inte berätta lite om din tid med cirkusen?" Mästaren nickar med ett strävt leende som jag har svårt att tolka.
"Folk glömmer lätt att jag är konstnär när de får veta om min förmåga att hela", säger han och gör en svepande rörelse med handen i luften. Då ser jag att han har en symbol tatuerad på högra handflatan, men jag hinner inte tyda den.
"Därför brukar jag undvika att lägga fokus på mina övernaturliga förmågor. Men för din skull tänker jag göra ett undantag. Jag ska berätta allt." Vi går vidare.
"Ser du den här tavlan? Den utmärker sig bland alla andra. Den är speciell. Vet ni varför?"
Vad jag ser är en ung, ja, kvinna eller man, det går inte att säga. Personen på porträttet ser rakt av androgyn ut. Men för att underlätta för läsaren väljer jag det feminina pronomenet. Ansiktet har ingen sexualitet. Och vilket intressant ansikte.. Ögonen är bland det vackraste jag sett. Hon sitter på en stol utanför sin trailer . Kläderna är likaså könsneutrala. Hon sitter med benen i kors och har händerna vilandes mot knät. Målningen i sig är så realistisk att det påminner om ett fotografi. Men på den tiden fanns inga foton i färg. Jag tittar närmare på hennes ansikte. Hon ser magisk ut. Nästan övermänsklig på något vis.
"Nej, berätta!” Mästaren tar ett steg närmare tavlan, som om han närmar sig en gammal vän, eller lever sig in i en helt annan värld.
"Milah... första gången jag träffade Milah förändrades mitt liv och min syn på det för alltid."