Det var en gång i tidernas begynnelse då det inte fanns några ord.

Men så formulerades en tanke,en känsla som formades till ett ljudligt uttryck,som blev till ett "ord".

Ordet mötte ett annat ord som kompletterade varandra och blev till en mening,som därefter födde flera ord som genererades till ytterliggare meningar.

Det var så det hela började,med en enkel aforism som blev till en dikt och utvecklade sig till ett prosapoem och sedan till en novell för att i sitt sista stadie formas till en roman.

Sålunda fulländades Alfa-Beta-Omega pragmatikens idiom i dess metamorfoser.

Det finns en semantisk etymologi vars pragmatik skrivits med eldskrift redan innan människans tillblivelse,vars synska förmåga ur dess determinant ur hereditärt livs och utvecklingsprogram av kongenialt faktor utspått dess fylogena dysplasi,som allas vägar korsas och går i cirklar.

Vad semantikens etymologi verifierar i motsats till den pragmatiska eufismen,utgör en ekivok polemik i en antinomi,utan parallellism i en kompatibel komparation.

I begynnelsens dagar utan tid hade våra förfäder Inga ord,utan endast grymtningar,gutturala läten,kvidanden,jämmer,lust,födslo,döds och stridsvrål.

Förstår människorna varandra bättre med ord,eller är de redskap för förtryck,förföljelse,lögner och desinformation ?

*