Johan har ställt sig vid dörren tätt intill det okrossbara blyinfattade glaset
vädjar till varje besökare
"Släpp ut mig! Släpp ut mig! Jag skall åka hem till Komperöd"
Personalen är van
Utan mimik glider de snabbt undan hans intensiva vädjanden
Han står kvar timme efter timme, dag efter dag
i en tröstlös förhoppning om befrielse
med korta avbrott för matning eller byte av blöjor

Han fick aldrig besök av någon anhörig från Komperöd
och han blev aldrig utsläppt från avdelning 8 B på S:t Jörgen

40 år senare väcker han mig på natten
jag hör hans sorgliga röst
lyckas somna igen
men drömmer om hur jag skall kunna befria honom
och hur vi tillsammans tar bilen
för att söka igenom Bohuslän
i jakten på det älskade Komperöd