Så skall livet göra sig känt, i det att strålarna från dess krona träder

fram. Så som i det höga, såväl som i det låga, skall allt bli klart. I

tårarnas land går bud och tid ut. Sörjande möts skaror intill templets

ruin. klostret som vart rövat på gods och silver, famnade nu själv röken

som i ett enda stort offer försvann. Hämden är min, ljöd en röst av stora

vatten. Bugande tog elden som så tärt, ett steg tillbaka. För ångat steg

röken åter, men nu av ord som fick himmlen näst intill att upplösas.

Donet fjättrade bergen och lavan gav kaskader av aska som fyllde luften

med stickande lukt av svavel. Vindar började kraftig blåsa från öster,

såväl från väster. I dess öga fanns jordens fysiska massa som samlats

likt bär i en korg. Livet var nu likt döden, och dess plats känndes osäker.

Med tinar av guld sveptes det sista av all materia bort, jorden vart nu

öde och tom. Frågande stod skapelsen över vad som näst skulle

ske......