Jag gissar att jag befinner mig i chock.
Allt fungerar fint, jag är stark och fortsätter på. Samtidigt som jag på insidan sliter sönder elendiga känslor. Jag är vaken på natten även om jag är trött. Blundar jag ser jag dina sista sekunder i repris. Om och om igen. Det kändes som en lätt sak att då hålla tillbaka tårarna. För hästens skull var det rätt, han anade inget. Innan kan man gråta. Efter så kan man också göra det. Kroppen min har ställt in sig i sörjläge. Är inte hungrig, inte törstig. Bara stilla rörelser, promenader. Ingen lust att ha roligt just nu, idag eller faktiskt inte alls på ett tag.