Jag ser, de sitter där tillsammans, högt ovanför finns jag, liksom en tanke och jag säger "Om man är stark i sig själv ja, Samlad, och försöker att inte tänka i det stora när man är bland många livsöden, klarar man sig då utan att behöva tänka på att skydda sig mer än normalt?" Ser de sitter där nere, tillsammans vänds deras blickar upp mot mig.
-Ser ni mig, ropar jag med hög röst.
Jag får inget svar. Så jag fortsätter "Om man får hål på sin astralkropp är det kanske viktigast att försöka läka den i ensamhet och vara i vila för i det läget är man ju sårbar!" De tittar fortfarande upp mot mig och nu börjar min svävande kropp röra sig som i stilla vågor, jag förflyttas till hörnet av rummet och försöker ta mig ner till golvet, det funkar och plötsligt står jag framför dem klädd i en läkarrock.
-Nej, bli inte rädda för mig, säger jag snabbt, "Ni måste förstå, ni är sårbara och riskerar att bli sönderstressade av omgivningen. Trauman är svåra att läka, ibland behövs mera skydd än att bara försöka med en massa ritualer."
-Vem är du, jag såg dig inte förut?!
-Du menar på ronden?
-Ja, du var inte med.
Ska jag säga att jag inte är levande? Att jag bara är här för att jag själv suttit som dom gör nu och att mitt liv blivit alldeles förändrat efter att jag dött ensam i mitt hem, av de svåra trauman som jag kämpat med men vaknat upp till något som jag inte riktigt förstår och att livet nu är alldeles förändrat men ändå inte, skulle de förstå att jag nu befann mig i deras framtid?
-Är du läkare, frågade den som är närmast.
-Hm, om jag vore det skulle du ta emot min medicin då?
-Vilken sort?
-Den som ger Er skydd och som försöker återställa hålen i era astralkroppar, ni förstår den känslighet som ni känner och som känns så starkt är från hålen, energier utifrån gör er sönderstressade, ni behöver skyddas, se det som solkräm fast i tablettform.
-Har vi hål i oss?
-Nej inte så, men i det som är ni, men som inte
känns så verkligt, säg som i ett sjätte sinne.
-Vi är rädda för läkarna,
tänk på va de skulle gjort med oss om vi levt på 40-talet!
-Ja, svarade jag, det är verkligen skrämmande,
tänk om det där hemska lever kvar än i dag.
(En stor brun maskliknande varelse
tar sin form framför mina ögon.)
-Men hur ska vi kunna veta det?
-Vi är ju bara deras patienter, vi är rättslösa inför lagen.
-FRUKTANSVÄRT!
-BERÄTTA DETTA FÖR ÅKLAGARE!
-OCH DU KAN HJÄLPA OSKYLDIGA!
-Men vem lyssnar på oss?
-Vi är ju så små.
(Och nu börjar de göra sig till.)
-Ja vi är de som tvingas krypa för de anställda.
(Nu börjar de sjunga och hoppa upp på borden.)
Plötsligt..
Allt stannar upp, det kommer in
personal, ser de mig där jag står?
-Så ni ser det som inte finns, ha, precis som vi trodde.
-Det är tur att vi personal finns här på avdelningen.
(Deras spydiga ansikten speglar den bruna varelsen.)

Kompakt tystnad och ett snabbt blått ljus tar mig därifrån...