Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

kvällsmusik & tystnad [intro]



mannen på taket gör sig ingen brådska. den tunna horisontella glipan ligger som ett sår, - ett snitt i dimman.
så faller det ett blåsvart regn. en tyst och lågmäld kvällsmusik.
stop motion effekt.

mannen på taket talade ofta varmt om jargongen. välkomnade dessa sekvenser och händelseförlopp men jag såg något helt annat.
hängbjörkarnas vindpiskade pansar, - skeletten med sina vridna lemmar.
inte kan väl detta lämna någon oberörd.

ingalunda en vinjett att vänja sig vid eller värja sig emot. hösten.
bryggor mellan död och pånyttfödelse. jag har alltid haft svårt för tidsbundna omlopp, variabler som frångår allt jag tror på. men medger att det finns stunder då något obeskrivligt vackert tänder stjärnor - i våra blickar och fönster.

och jag kan rysa av välbehag när jag ser den första vitans långa rankor
och strövtågen genom slottsträdgården.
tillfällen som är större än livet självt.

det är höst. det rinner sav och sälta om vart annat.
nu skär slutsignaler luften, klyver atomer. snart får jag beskedet.
och jag kommer inte tänka på hur det kunde ha blivit - det mäktar jag inte med. Det är som det är.

jag planterar blommor. det sista jag gör - innan jag vänder henne ryggen och går min väg - för att aldrig mer axla rollen som den förlorade sonen.


det föll ett blåsvart regn.
det spelades kvällsmusik.


det är ovanligt många maskor här i min drömväv.
ett tak som buktar inåt. ett golv som trots allt bär upp.
det finns en sårbarhet som tynger mig och det är uppenbart att denna vämjelse också flyter inuti. i blod och kött.

men det är som att jag inte förstått det tidigare. inte förrän nu. att hur jag än vänder och vrider på argumenten så är det ändå vita duvor som flyger ur min öppna mun när jag gör allt för att pressa samman dessa tandrader. först när jag inser att den är här för att stanna. så förmår jag att acceptera den. rentav älska den. hösten - med alla sina skalor och toner, djup, bottnar och akustik.

och plötsligt är det som om benen bär mig. lite till.
och jag tänker att vad är det värsta som kan hända om jag unnar välgörarna det sista av fackelskenet jag förfogar över.

mannen på taket har min faders vita knogar.
han spelar Bach på grammofon och hans trehundra hammarslag hörs ända till Västerbron där allting tystnar.







Fri vers (Fri form) av McLashlan VIP
Läst 174 gånger och applåderad av 22 personer
Utvald text
Publicerad 2017-09-30 18:50



Bookmark and Share


  Salvation Pepper VIP
Respektfullt imponerande.

Gillar speciellt kraften i: "mannen på taket har min faders vita knogar."


2017-10-17

  Anya VIP
Vackert och smärtsamt om den nalkande hösten. Faller särskilt för:
"jag planterar blommor. det sista jag gör - innan jag vänder henne ryggen och går min väg - för att aldrig mer axla rollen som den förlorade sonen. "

Gillar acceptansen i slutet av texten. Vita duvor ur munnen....strålande.
2017-10-02

  i af apa VIP
Höstsonaten sveper in, snyggt!
2017-10-01

  Melona VIP
Bästa P,

så koncentrerat. Så otroligt vackert du formulerar dig och skissar med dina ord och gör bilder, ger sanningar och poesi på det mest finfileade viset. Jag håller andan, får gåshud och blir så jävla berörd. Du kan sannerligen skriva poesi.

Och jag blir så jävla inspirerad och lyckligt olycklig. Tack!
2017-10-01

  henke_r VIP
Detta kan vara en av de vackraste texterna om hösten som jag någonsin har läst. Vilken språklig finess och vilket naturskönt innehåll. Mclashlan i högform ;)
2017-09-30
  > Nästa text
< Föregående

McLashlan
McLashlan VIP