Rödvinet gjorde tungan så svart att jag dånade in i ditt mörker

Ändå längtade jag nattligen din strävan efter övertag hem

Förgörelsemani blev snart kopparkant på min vardag när åtrå förde mig till himlen

Du ville ta ner mig från en av dig uppförd piedestal som du inte tyckte jag förtjänade

Så sakta kanade jag ner i brännande lågor som brände större än cigaretthål på min jackärm o lät dun återgå till vindens fågelvinge som om den aldrig fötts

Det fick bero

Den grå väggen läckte pulvervitt gips som jag försökte sopa upp

Men upprepade försök gjorde mig bara galen av begär efter din omständiga sötma

Så återgick din vilja till pusselbygge

En noga utvald struktur av förakt som ville utmana var dags förfallenhet
som om den för alltid var tänkt att i blindo tvunget bli älskad

Den som visste hade aldrig druckit av vinet
o ändå klingar den beska eftersmaken sött mellan tänderna än