Det var en kväll år nittonhundra kallt hos doktor Freud i Wien
som det kom dit en sällsam patient som hårt på dörren banka
och Freud han öppnade och stod där med en häpen min
när patienten visade sig va en anka
en anka klädd i sjömanshatt och bussarong
som önskade få lägga sig på doktor Freuds schäslong

Och doktorn sa att det går bra jag har en väntelista
men ankan krävde att nu genast börja analysen
och sa Det blir en enda gång den första och den sista
0ch är du duktig läkare så blir jag kanske kry sen
och doktor Freud han log i mjugg och tänkte på den döende svanen
när ankan la sig raklång på den skinnklädda divanen

Och ankan drog en suck och sa ett kvack och började berätta hur
det känns när man är skapad till att vara ankan Kalle
man känner sig så utanför när man är seriefigur
och detta det går runt och mal och mal därinne i min skalle
jag påminner om något djuriskt någonting som människor förtränger
och det är på min ilska och min frustration som jag tar hem poänger

Jag saknar helt förmåga till att lära mig av det som lyckas illa
och jag gör samma misstag om och om igen
i varje fallgrop på min väg så ska jag trilla
det blir så tröttsamt att jag jämnt ska vara den
som alla människor har roligt åt och alla bara hånar
ja jag är nog den grymmast exponerade av alla världens fånar

Och doktor Freud han strök sig sakta över skägget
det här var nog den värsta nöt han fått att knäcka
Nånting traumatiskt hade hänt när ankan här kom ut ut ägget
så mycket kan gå fel när man ska ankor kläcka
Och tiden gick och det blev sent och doktor Freud var trött och sliten
han råka slumra till ett tag, en kort sekund, en liten

och när han titta upp igen ifrån sin slummer då var Kalle Anka borta
och Freud han undrade om alltihopa var nånting han drömt
ett fall som gäckade hans analys, ett, där han kom till korta
ett fall som vore bäst om det rätt och slätt blev glömt
Men även en expert på drömmar drömmer mardrömmar ibland
han somnade och drömde att han var i framtiden i själva Disneyland