Jag sitter på pakethållaren på pappas cykel. Håller hårt i hans kavaj när vi susar fram på Promenaden. På väg till Grogglunden. Där ska vi stanna och äta glass i solskenet. Jag får en päronglass på pinne. Smaken minns jag än.

Det var innan våldet marscherade in i våra liv. Och pappa försvann. Ersatt av Våldets härskare, min styvfar. Jag trodde alltid att pappa inte ville träffa lillebror och mig. Om vi bara förstått hur hindrad han blev. Men vi var för små för att förstå vad som hände.

Några år innan han dog såg jag honom i en affär med sin fru. Med hästansikte, hatt och kappa, tänkte jag elakt. Jag reagerade som det svikna barn jag var. Trots att jag var vuxen sedan länge.

Jag cirklade runt dem. Som en gam, redo att slå klorna i sitt byte. Och jag önskade att de skulle se mig. Tala med mig. Själv sade jag ingenting. Och de såg mig aldrig.

Många år senare läste jag hans dödsannons i tidningen. En chock, fast jag alltid varit beredd. Min bror och jag var inte omnämda i annonsen. Bara hans fru. Det sved i hjärtat.

Vi ringde och frågade om vi fick gå på hans begravning. Och vi var välkomna. Hans fru, en snäll och vänlig gammal dam, berättade att pappa alltid saknat oss. Men han ville inte ställa till bråk. Han kände sin motståndare, vår styvfar. Som förstörde mammas och mitt och mina syskons liv, med hot och våld.

Vi fick höra pappas röst och musik på radioinspelningar. Se alla hans musikinstrument. Gulnade gamla tidningsurklipp på mig. Som han sparat i alla år. De enda minnen han ägde av min uppväxt. Han träffade mig aldrig efter att jag fyllt fem år.

Nu förstod jag hur fel jag tänkt. Att jag skulle tagit kontakt med honom. Låtit honom berätta sin historia. Inte bara låtit tiden gå, tills det var för sent. Hatet jag närt rann av mig. Men sorgen finns för alltid kvar inom mig.

Pappa, du är förlåten

Förlåter du mig?