Välfärdens suveräna tanke faller likt rostiga höstlöv i vinden. Våra livsöden mäts på en humanistisk guldvåg och det är inte alltid den tyngsta bördan som prioriteras när gemenskapen krymper.

Det är inte lätt att bidra i utanförskapens kvarter. Det är aldrig enkelt att tjäna samhället, då sorgen trängt bakom revbenen. Det är hopplöst att se när vi glömt andra människors bråddjupa vilsenhet.

Krigen på planeten stramas åt, flyttar in på vårdcentraler och i vetenskapen om hur familjens idyll egentligen ska konstrueras. Det är ett skådespel, då vi utplånar varandra som barnsoldater i lekparken.

Imorgon är himlen inte pajad längre. Imorgon har vi lagt ner vapnen och vill vara med i idol som Karl Marx. Det är bara det att då har någon byggt en måne under jorden och förändrat hela jävla världsbilden.

_________