För en del år sedan påstod min far att jag var bitter. Inte frågade jag honom vad han menade eller om ordets betydelse. Väl bekant med hans oförmåga till beröm antog jag automatiskt att det inte kunde innebära någonting positivt. Jag hade väl inte heller någon direkt pockande lust att gå i clinch med en åldrig och lindrigt nykter fadersgestalt.

Sålunda okunnig om "bitterhetens" egentliga betydelse framlevde jag mitt liv (i bitterhet ... nä, jag skojar).
Av en händelse återupptäcktes dock ämnet bitterhet. Heureka!
"Bitterhet" skulle avhandlas vid ett litet filosofiskt samkväm i en av bibliotekets lokaliteter. 
Jag tog mig dit. Satt, såg och lyssnade. (Eventuellt kan jag ha sagt någonting också.)
Tyvärr blev jag inte så mycket klokare. Men innanför skallbenet kunde ändå uppfattas ett visst sprakande, någon form av energi tycktes ha skakat liv i det smått avsomnade.
Även om ingen av de därstädes närvarande "filosoferna" kunnat ge någon direkt förklaring av ordet eller exempel på synonymer, verkade de ändå (upp)rörande överens om att "bitterhet" är av ondo.
Jaha, där ser man. Min far hade inte frångått sina vanor.

Hemkommen hastade jag direkt till datorn och ... 
På synonymer.se påstods att en "bitter person" är synonymt med "misantrop".
Verkligen? Är en bitter person verkligen en "människohatare, världsföraktare, människofientlig person" ? Man kan inte låta bli att förundras ... 

Tillbaka till minnena av det lilla filosofiska samkvämet:
Intressant nog föreföll "bitterhet" först och främst kunna förknippas med kvinnor. Alla exempel på bittra människor gavs av kvinnor, som berättade om bittra kvinnor. 
Minsann!
De fyra (4) närvarande männen nämnde inte något direkt exempel på en bitter människa. Däremot hade de en del att säga om stävjandet av bitterhet.
Minsann!