Mina tankar var, som havet,
de hade ett mörkt djup,
på vågor böljade rasande,
reste de sig som vågkammar,
och landade i ett vakuum,
av stillastående vatten
Du var, en möjlig väg till,
befrielsens brusande älv,
I vår kranka blekhet,
höll vi fast vid varandra,
ville inte tro det oundvikliga,
att vi två, var främlingar,
Djup sänker sig sorgen,
över våra levda liv,
vi kan aldrig hälpa,
de vi är eller blir,
Hoppet är de oförlåtnas,
eviga klagan, jag är,
och förblir den anklagade