Godnatt, sa hon till det tomma rummet. Rummet svarade inte. Det förberedde sig för att återigen kapsla in hennes sorg, dela den i småbitar, skära av dess kanter för att göra den mer lättsmält.

Du ska inte behöva tugga sa rummet. Hon svarade inte. Hon sov redan. Ögonen rörde sig ryckigt, skannade i mörkret efter monster trots att kroppen var utslagen. Rummet suckade och la en arm om henne. Det kunde inget göra, och det visste det.

Monster kom in ändå vissa nätter. Rummet kunde inte göra något åt det. Vissa nätter saknade rummet henne, när hon var ute och jagade, sprang från paniken, sprang in i distraktionerna. Hon var äkta, lycklig då. Rummet omfamnade hennes bilder, alla små fragment av lycka som hon tapetserade med.

Vissa sa att hon var hysterisk. Hon var det. Hon drack för mycket, låg för mycket, shotade luftslott och letade kärlek i dräggfulla munnar. De såg alltid ut som honom. Hans spöke var sminkat i deras ansikten. Hon visste det. Hon såg det, absolut. Men hon ville ha det så.

Rummet suckade. Klappade om henne. Sa att hon var en idiot. Hon visste det. Hon svarade inte. Hon sov redan. I remsömnen nådde han henne ibland. Hon var svartsjuk på sig själv för några månader sedan, då hon kunde sova utan sömntabletter. Hans lukt var euforisk.
Var det allt han var?