Anta att han står i ett dimlandskap

han skärper blicken för att se, det han ser bäst, är rött

det röda, han söker med blicken och det röda söker honom

Anta att han följer efter, in i dimmorna och att han förlorar riktning

han vet helt enkelt inte var han är, för honom spelar det inte längre någon roll

han vill det röda, för det röda är det enda han kan se

Anta att han förälskar sig i det röda, för att det röda är det enda han ser

längre och längre bort, in i dimmorna, går han med sitt förälskade hjärta

Anta att han hör hur det slår, hans förälskade hjärta är rött, det slår av hopp

det röda hör också ljudet av hans hjärta och det röda låter honom komma närmare

helt nära är han det röda, när det öppnar sig, en mandorla, en dimslöja i rött

drar honom till sig och slukar honom

Anta att han tror att han hittat hem

Anta att han vill stanna i dimmorna, för evigt

Anta att solen stiger och sakta men säkert bränner bort alla dimmorna

Anta att han tittar upp mot solen och låter sig bländas

Anta att han plötsligt ser

alla andra färger, inte bara det röda

och att han vet var han är

Och vet ni, i hans tårar speglar sig regnbågen

Det är inget antagande, det är alldeles

sant

Anta det.