Synorganen ljusnade, skiftade färg från indigo till krapplack. Det röda, hur var det ens möjligt? Den mikrosekund de hade haft hudkontakt. Blixtarna genom kroppen, korta stötar av bilder. Bilderna hade strömmat genom huvudet. Det hade varit farligt nära att corpus callosum skulle frestas att återgenereras, sättas igång. Det vore döden.
Att sen försöka glömma det ögonblicket, det gick bara inte.
Att gå rakt genom tunnlarna och bara vara tom. Hur skulle det någonsin kunna vara möjligt igen?

Tunnelsystemets genomsiktliga rotstruktur var beroende av ständig genomströmning av tanklöshet, bildlöshet. Tankar och bilder riskerade att kontaminera och skapa avstickare som inte var välkomna. Avstickarna var ofta otäta skott, det fanns risk att bilder utifrån skulle sippra in. Förändringar orsakade av utifrån kommande bilder var inte önskvärda. Faran med bilderna låg i att de kunde skapa alternativ. En tidsuppfattning. Det i sig kunde leda till självständighet. Självständighet skulle få hela strukturen att kollapsa.
Det är en ansträngning för en organism som trots allt har utrustats med en en multipelt fungerande hjärna att helt frikoppla den. Därför fanns buffertkamrarna. De låg som knutpunkter i tunnelsystemet. Fem ingångar, pentaxer, ledde in till kamrarnas silverglänsande inre. Ett högt entonigt pipande ljud, flimrande ljus och luft med låg syrehalt, allt för att ställa in medvetandena på överlevnadsläge, tysthetsläge.
Max fem medvetanden kunde vara inne i en kammare samtidigt. Idealet var tre men eftersom kolsyreassimilationen krävde fler och fler katalysatorer för att lagra kolsyran i tunnlarna hade antalet medvetanden tillåtits att öka. Ingen beröring mellan medvetandena fick förekomma. Det hade blivit allt svårare att upprätthålla i och med det ökade antalet. Det gick i perioder. Behovet av genomströmning var en konstant stress för systemet. Det gick på högvarv under denna delen av sektorljuset. Under den andra delen, sektormörkret,var aktiviteten mindre och antalet medvetanden reducerades genom naturlig nedbrytning och osmos.

Woo2 kände den där välkända utmattningen, smärtan och trycket i nacken och tinningarna. Smärtan var en del av processen, den skulle försvinna efter sejouren i buffertkammaren.
Utanför kunde Woo2 se Zygoterna fladdra fram och tillbaka, tillsynes helt planlöst och ovetande om aktiviteterna som pågick innanför. Lättheten i deras rörelser och deras färger var ett fantastiskt skådespel. Synorganen följde ljusspelet i deras vingar, såg skiftningarna av färg. Just den stunden, sekunderna innan, känslan. Woo2 var farligt nära. Att det som var verkligt egentligen fanns någon annanstans. Friheten i den tanken.
Små skärvor av bilder, dröjande efterdyningar; hudkontakten med Wo7, det omöjliga i krappröda synorgan.
Efter sejouren blev Zygoterna bara grå skuggor, osynliga i det välkända. Oviktiga detaljer, utan inverkan.
Woo2 visste att efter sejouren skulle det dröja ända till nästa knutpunkt innan upplevelsen skulle komma tillbaka. Bli en hotande påminnelse. Känslan av tid, ett slukhål. Den vetskapen var en fara för hela systemet, den fick inte finnas. Den borde inte finnas. Men den fanns.

– TVEKAN, TVEKAN

Orden ekar, studsar. Det entoniga larmljudet sedan vibrationen, kraftiga stötar. Blixtar i ljusbått, smärtan i nacken tar tag, sprider sig över huvudet, den svidande kylan föser in medvetandet, stryper flödet. Silver.
Ljudet trycker sig in genom hörselorganen, vidgas och exploderar i en grå massa. Ljuset bränner genom iris och imploderar i corpus. Luften sugs ut.
Tomt.
Smärtan, nu som en tunn nål av tid, fanns kvar. Risk.

Larmet noterades i styrenheten; Woo2 fick åter en notering i elimineringsmallen, detta var den andra. Vid tre noteringar tas det felande medvetandet ur systemet som en malör enligt mallen. Vid tre noteringar hos ett medvetande stoppas verksamheten upp vid den knutpunkt där malören befinner sig. Endast en av buffertkammarens pentaxer är då öppen. Medvetandet tillåts gå in i kammaren, den elimineras och förskjuts ur systemet. Den slutar existera som delaktig.
Styrenheten har fem huvudhjärnor. De kontrollerar inflödet av syre och ljus, samt antalet aktiva och hela medvetanden i tunnelsystemen. Varje medvetande har en numrerad sensor i corpus calosum, den signalerar direkt till huvudhjärnorna om någon aktivitet pågår i det området hos någon av medvetandena.

Wo7 stod i en avstickare som Styrenheten hade missat. Den hade bildats så nära buffertkammaren att systemet inte reagerade, trycket på inflödet av bilder var alltid störst där, så det borde vara immunt och tätt. Därav missen. Systemets starkaste och svagaste länk. En Zygot hade av en ren olyckshändelse flugit in i tunnelsystemets yttre struktur så att en mikrospricka hade bildats precis vid knutpunkten. Vibrationerna från buffertkammaren och medvetandenas ständiga rörelse hade försvagat tunnelväggen och avstickaren hade bildats. Den var ännu för liten för att den skulle detekteras av huvudhjärnorna. Wo7 hade i sitt utmattade tillstånd av smärta sugits in i avstickaren. Nu stod han där, nästan som förstenad av intryck.
Bilderna av Woo2s glittrande krappröda synorgan och deras hudkontakt
pulserade genom Wo7, de var verkligare än något annat, starkare. Utanför, Zygoterna med sina regnbågsfärgade vingar, tyngdlösa. Zygoternas skådespel var upplyst av ett cyanfärgat ljus. Svaga ljud sipprade in genom sprickan, atonala vibrationer som pressade mot Wo7s hörselorgan, blixtar av värme strömmade genom Wo7s hjärna.
Corpus calosum var aktiverat.

Begreppslös drar Wo7 in luften och känner sin bröstkorgs hävande andetag, doften av något sött och smeksamt.
Precis i det ögonblicket, mitt i Wo7s första medvetna andetag kommer Woo2 ut från buffertkammaren. Synorganen i mörk indigo utan skiftning, matta av tanklöshet, kroppen spänd i arbetsläge. Wo7 ser Woo2s glänsande strömlinjeformer. Ser skönheten i Woo2s ansikte. Som en reflex frikopplat från medvetandet sliter Wo7 tag i en av Woo2 tentakler och drar in honom i avstickaren och trycker sin kropp mot honom. Woo2 är viljelös. Wo7 känner hans arbetsmuskler under den släta huden. Så kommer stöten, en tryckvåg av ljus, ljud och färger. Sensationen av bilderna som brusande strömmar igenom deras huvuden, doften av självständighet. Trycket av tankar som letar efter uttryck och formulering. Woo2s synorgan ljusnar och övergår från indigo till krapplack. Deras synorgan möts och ser. Wo7 slingrar sina tetakler runt Woo2 som svarar med att öppna sin glatta hud. Droppar av sekret, som tårar av något som liknar lust. En gemensam puls, ett hjärta som slår.

Styrenhetens panel, gul i det grå; Malör!

Larmet ljuder återigen, ljudvågorna pressar medvetandena igenom tunnelsysstemet mot knutpunkterna. Sökare, doter, svävar i virvelformationer genom systemet som en bisvärm inställd på Woo2s sensor. Deras inande framfart skapar oro bland de tanklösa medvetandena. Det är kaos. Risken för hudkontakt mellan dem är överhängande.
Huvudhjärnornas tilltagande panik.

– Hitta Woo2!! Var är Woo2?

Ingenstans på panelens karta över rotsystemet syns Woo2s signal, ändå finns den, malör, ilsket gul.

– Woo2 är en malör, en eliminering måste ske.

Wo7 och Woo2 ser svärmarna av doter och Wo7 pressar sin panna mot Woo2s i hopp om att skapa en synaps för att på så sätt skapa förvirring hos doterna. Ett fåfängt försök att blanda signalerna från deras sensorer.
Wo7 pressar hårdare och hårdare. Synorganen skiftar färg till neongrönt. Woo2 känner strukturen av avstickarväggen mot sin rygg

– Skrik, viskar Woo2

Ultratonen i deras röster spränger genom mikrosprickan och väggen kollapsar, splittras i en sky av skärvor.

Genom ett diamantglittrande regn, fortfarande hopslingrade faller de genom ett ändlöst universum av tid.
Känslan av tyngdlöshet blir deras första helt medvetna upplevelse.