"Varifrån hoppade mitt tal?Vem uttalade Något som ännu inte
har tagit en klar form och var så djupt gömt inom mig?
Svara!Eller jag ...jag slänger bort min innersta Hemlighet
som DU aldrig kommer att få veta!",utbrast jag förtrytat.

"Tag det lugnt!Förklara för MIG bättre varför du blev så bekymrad."

"Ord,ord och deras struktur!I mig bara började födelse av bokstäver.
De lagrades på varandra som brända tegelstenar men var ännu inte redo
att bygga en pyramid.Deras spiral växte,mognade och någon annan vågade
ta bort DEM...med handens baksida!"

"Åh,det!Moln har också egenskap att bli uttömt och Jag ser att du är dåsig.
Vi avslutar samtalet och tar en paus.",sade HAN och som avslutning lade till,
"Snart är kommande gryning här."

Och i samma sekund föll vi oförmodat ner på bergen,som nedsteg
med bruten båge ner.Bland olivträden var ett övergivet hus.

"Här kommer du att vila.Jag hämtar tillbaka dig vid midnatt."

Jag återvände till Mitt ursprungliga Jag.

"Kunde valt något bättre!"

"OCH VAD SKULLE DU GÖRA I VÄLSTÅND...
RUTTNA SOM EN SLAKTGRISSKROPP!?"

"Jag är för tunn för det!"

"ÅH!MÄNSKLIGA...DU_ANVÄNDER_MIN_FRÄCKHET
__SÅ__LÄNGE__JAG!__TILLÅTER__DET!"

"FÖRLÅT mig!Jag ville bara frigöra bromsarna...lite grand...
DU VET_ATT__MIN__KRONA__ ÄR_EN SKUGGA!
FÖRLÅT!!!...Jag är van vid det mesta...Kan i alla fall..."

"JAG VET DET HÄR! OCH VAR INTE SLUG MOT MIG!",
sade HAN kategoriskt och HANS ANDE försvann omgående.

Jag gick in i huset.Unken syrefri luft slog mot mina näsborrarna.

"Oj!Jag kvävs här!"

Hållande för näsan gick jag ut ur huset och lade mig tung av trötthet
under ett olivträd.En kondenserad natt tog mig under sin skydd.Skärande
ljud av monofonisk Cicadors sång lullade mig och jag sjönk i de obalanserade
sömndalarna...Likt verkligheten...

f.f