Jag stod på Hamngatan i Stockholm, nära Kungsträdgården;

när den antika begravningskarossen med Astrid Lindgrens kista,

var på väg mot begravningsgudstjänsten i Storkyrkan

Ekipaget flög förbi med en blixtrande hastighet,

som om det gällde livet, istället för motsatsen

Antingen var kusken redlöst berusad,

eller också var han försenad och försökte ta igen tiden

Jag tänkte: Astrid Lindgren skulle ha skrattat åt denna åsyn

av fåfängans spel

Hon hade ju själv mästerligt skildrat liknande händelser