Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Brev som han aldrig får.


Vad vill jag egentligen säga dig?

Vad vill jag egentligen säga dig?
För det första är jag väldigt tacksam över den trygghet du gett mig. Utan att veta om det. Du är så självklar i det du gör för mig. Och jag tror aldrig jag sett så mycket kärlek, riktad mot mig i någons ögon förut.
Med dig känner jag mig: Otroligt vacker. Smart. Erfaren.
Att jag för en gångs skull får lära ut någonting som jag kan, är ganska nytt. Tidigare har jag spelat rollen som naiv och oerfaren.
Och att med din hjälp kommit till insikt med att; jag faktiskt vuxit som människa. Att speglingen av dig på mig blir att jag är en ganska bra människa ändå. Och jag tror det ligger mycket i att du väljer att belysa mina bra sidor hellre än mina mindre bra.
Sanningen är att, det är första gången någon älskar mig på det sättet du gör. Aldrig har jag blivit älskad på det viset.
Att du tillåter mig ta plats och vara mig själv. Du stressar inte mina beslut. Ger mig utrymme att tänka. För du vill att jag ska ta beslut som jag inte ångrar och som känns rätt för mig.
Du tillåter mig att dra dig i armen dit jag vill. Jag blir som ett barn igen och du ger mig glöden tillbaka. Jag får tillbaka min vilja, min fantasi och lust.
Tyvärr är det något som låser mig för att ge dig hela mitt jag. Det är min flyktighet. Min historia är fylld av berättelser där jag flyr.
Jag har flytt från mig själv. Jag har flytt dåliga relationer, bra relationer. För min hunger på nytt blod har ännu inte mättats och bakom mig har jag många mil av påkörda kadaver.

Tro mig jag skäms för min hunger. Jag skäms för att tro att det kanske finns någon bättre än du. Någon som kan älska mig på samma sätt, men i ett annat fodral. Förlåt mig, du fina människa, men tyvärr kommer jag behöva säga hej då till dig. Jag ska försöka att inte skada dig så hårt. Jag ska försöka lämna dig på en mjukare bädd än dem andra. Helst vill jag skicka iväg dig på ett fluffigt moln av självförtroende och bara en bitterljuv bris ska få puffa iväg dig. Du underbara människa som gett mig så mycket. Och jag lovar att jag kommer inte lämnas oberörd av vårat hejdå. Du lämnar nog många spår i mig. Spår av filmliknande minnen som kommer vara ofattbara om några år. Och jag kommer slå mig själv så hårt när jag ser dig och din glada familj, i det där huset du så gärna vill bygga själv. Med barn, hår i linfärg. Du kanske inte blir lycklig med henne, men dina barn kommer att sudda ut vantrivseln ganska bra. Du och din son kommer ha en fantastisk relation. Byggd på att han behöver dig mest av allt.

Men jag vet var jag slutar upp. I någon liten välputsad lägenhet. Ganska lik den jag har nu. Med mina projekt utspretat över allt. Och bli mer sjuk i mitt sinne. Jag kommer skriva böcker om alla olika livsval jag aldrig gjorde. Leva dem fullt ut i min fantasi. För att verkligheten skrämmer mig nåt så förbannat.

Jag vet inte om det är någon tröst. Men du kom mig närmast. Du var den som kom allra närmast. Och jag tror inte du förstår hur nära du var.

Jag önskar dig allt väl. Och du får en stor plats i mitt hjärta. Den sista platsen någon någonsin kommer få. För efter dig blir det inga mer.

Jag väljer att gå själv nu. Du är med mig alltid i mitt hjärta.

Mitt hopp är att hjärtat ska tänka om. Att jag en dag, ganska snart, blir hopplöst förälskad i dig och inte kan få nog av dig. Jag kan tyvärr inte göra mer än hoppas att det växer fram något mirakel.




Övriga genrer av jennypencil
Läst 254 gånger och applåderad av 2 personer
Publicerad 2017-10-03 11:40



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

jennypencil