Hur mår du? frågar du
Jag stirrar ut i luften
Hör mig säga att det är bra
tonlöst
frånvarande
utan att orka anstränga mig
för att låta
övertygande.
Nej, snälla, säg hur du mår, envisas du,
men jag fortsätter stirra
oförmögen att förklara
hur det känns
som att jag driver bort
i ett hav av ångest
nedtyngd sjunker
utan att känna någon botten.
Vad är det? frågar du
jag ser på dig en halv sekund
ett sviktande ögonkast i dina oroliga ögon.

Det är inget, svarar jag
tomt
och det är inget
jag vill oroa dig med
Det är inget
jag vill känna
Det är inget
kvar
om det är kvar.