I sängen låg jag och tittade ut mot den klara stjärn- himlen. Den var så klar att den väckte tankar som jag förut, faktiskt inte tänkt. Hur djupt jag än lyckades rannsaka denna enda tanke som inte ville lämna mig, föll jag snart inför det faktum, jag hade inte frid med Gud.

Jag vrängde ut och in på mitt känsloliv. Men jag lyckades inte skaka av mig ordet Gud och ordet frid.

Varför skulle han fördärva en sådan ljuvlig kväll, med ett så späckat funderande, om hur vida jag hade frid med honom eller ej. ”Gud lägg av”, tänkte jag. ”Har du inget annat för dig?”

Jag kände trots mitt uppror, hur jag för en kort stund började kapitulera.
Men nej, så lätt ska det inte gå! Kvällen var inte längre kväll, det vart natt och jag låg fortfarande och brottades med, gissa vad. Jag rannsakade mitt liv, och kom fram till att jag igentligen alltid hade varit överens med tanken om Guds existens. Jag har väl inte varit Guds bästa barn, nej kanske långt därifrån. Men jag vägde mitt liv, att så riktigt ond har jag väl ändå inte varit?

Gud hade milt sagt satt mig på pottan och jag var inte beredd på pott träning. Det kändes att jag för mitt inre såg mig själv kissa för första gången, i den ”riktiga toaletten” fast bredvid. Jag var avslöjad och exponerad, Gud såg mitt inre. Han hade blottlagt mitt hjärta, och vad skulle jag säga?

Hyss och bus har jag gjort, men jag har aldrig sagt. ”Du existerar inte!” Jag började nu med en ny taktik. ”Gud om du verkligen finns och vill att jag skall tro på detta med att du är universums skapare osv. Låt då stjärnorna där”, och jag pekade på den stjärn späckade himlen,” falla”! Inte en enda stjärna föll??? Jag gav nu Gud betänketid. En minut gick, fem gick och tio raskade snart iväg. Jag började ge upp, om mitt egen önskade stjärnregn. Men hoppet om Gud tändes allt starkare.

I varje avgörande stund som finns här i livet, finns det bara antingen gör jag det, eller inte. Så jag bestämde mig för att göra det. Jag KÄNDE när jag gjorde det, det kändes mer än skumt! Jag det kändes som en islossning, jag upplevde en vändning, en förändring, och den var påtaglig!

Tankarna får mig närmast att tänka på när sopgubben tömmer avfallet vi samlat under veckan och sedan vips så är det borta. Ungefär så kände jag mig, jag hade svårt att få ner mungiporna och ville faktiskt bara le, nej förlåt, gap skratta! Ha, ha vilken knäppskalle jag blivit, jag satt och skrattade för mig själv klockan fyra på morgonen, och var blixter trött!!!

Dagen kom snabbt, min sömn hade inte ens kommit och hälsat på. Vad nu klockan än var så hade jag i alla fall blivit väckt av något.

Jag begrundade allt som skett i det tysta och kom fram till att gårdagen hade gjort något alldeles påtagligt i mitt liv. Jag ringde upp en vän och frågade om hon kunde ta mig till en kyrka i stan. I andra änden av luren hörde jag en upprymd röst glatt säga, ”javisst”!

Just nu gjorde jag allt för att inte annonsera till min nära och kära omgivning, om vad som hade skett. Jag visste ju knappt själv vad som hade hänt! Snacka om att vara naiv, tro på Gud. Men det var det mest självklara som nu fanns, allt annat var som ut raderat.

Sanningen var den att jag trodde själv att Jesus skulle komma och berätta för mig om Gud, om hans ”pappa” i går kväll, men det gjorde inget att det inte blev så, för jag var så spontat glad. Att den ute blivna förhoppningen, kunde jag leva med. Jag kunde ärligt säga hur en lotto miljonär känner sig. Frågan är bara om dem har varit i närheten utav vad jag känner?

Kvällen hade närmat sig för ett kyrkobesök med min käre vän. Hon tittade på mig lite gripen och log. Hon strålade i kapp med mig ända in till kyrkan. Väl inne i salen predikade en man om ett ämne som jag uppfattade som trist och väldigt lite av. Men för att sedan byta och bli specifik och allt han plötsligt sa, grep tag i mig. Jag var nitad av Gud, fast och med en tro som nu började klucka som bara havet gör, mot båtar ute till havs.

Skillnaden var bara den, att jag nu vart förtöjd vid en stadig brygga, jag fruktade ingenting, jag hade kunnat möta ett världskrig själv, i min frihet! Så som solen denna dag lyste in i mitt liv, har den aldrig tidigare gjort och jag upplevde mig så fri.....

Efter mötet blev jag bjuden på te hos min kompis, jag som aldrig varit så förtjust i te skopade i mig halva muggen utan att blinka och berättade ivrigt vad som hänt på insidan de senaste dagarna. Efter att jag lugnat ner mig och slutat prata. Sa hon, ”Stefan, du är frälst”! Jag mötte blicken och sa spontant, ”att visst måste det vara nåt sånt”. Något hade vänt, jag hade fått möta Gud. Några stjärnor lät Gud inte falla, trots mina innerliga böner. Men han lät mig inse att jag saknade något, nämligen den största stjärnan i universum!