Du frågar vad jag tänker på. Jag drar med fingret mot glasrutan, smickrad. Med frost som smälter under nageln står jag fallfärdig och föreställer mig doften från din jacka, söker tecken i din lika flackande blick.
Jag skriver dikter i mobilanteckningarna.
Du frågar vad jag skriver.
”Om dig”, svarar jag i tanken, men ut kommer bara tystnad.

Du gräver händerna djupt i fickorna, gömmer din röda näsa bakom den grå halsduken. Axlarna upphöjda.
Jag tänker att marken glittrar så fint.
”Marken glittrar så fint” säger du.
”Ibland läser du mina tankar” säger jag.
”Men jag får aldrig läsa vad du skriver” svarar du, som om du övat in repliken.

Jag lovar dig att du ska få läsa. Någon gång. Du kommer inte kunna sova, och du kommer inte kunna äta. Vid en förälskelse rubbas allt. Jag har googlat desperat på mina symtom. Dopaminet och noradrenalinet rasar i höjden medan serotoninet minskar. Man blir som besatt.
Men jag lovar, du ska få läsa. Någon gång.