Mitt hår hänger som en mörkergardin över min kind men jag ser dig i ögonvrån, vrider försiktigt ansiktet mot ditt håll, likt en nyckel i en fumlig hand som vrider upp ett lås.
Dina ögon. Jag blir ett asplöv. Blicken flackar men du sitter stilla och lugn. Bara mina skor skrapar mot marken när mina ben rör sig rastlöst under bordet. Jag känner mig ensam i mina reaktioner.

Jag vänder bort ansiktet från dig med ett fånleende, krockar med tänderna mot glaset och tittar skamfyllt upp i taket. Som om något från ovan skulle ta ner mig på jorden.
”Cavan är lite för söt” säger jag för att inte verka alltför nöjd när du sätter dig bredvid mig.