Jag orkar nog inte se fortsättningen av denna serie om det ska vara så här dystert och elakt serien igenom.

Det är olämpligt att producera ett sådant här känslomässigt negativt program i denna tid när det redan är nog och blir över av alla problem. Det skapar bara nya trauman.

Jag var åtta år när freden kom 1945, men jag har klara minnen av denna tid, och jag känner inte igen den tiden som den utmålas i tv-serien.

Jag minns att människor var glada och hjälpsamma mot varandra. Man var tacksamma för att ha sluppit undan kriget.

Det fanns en stämning av framtidstro. Min far var sågverksarbetare; vi var fem syskon; tre var hemmavarande.

Min far fick lån och kunde bygga oss ett hus mitt inne i byn, så vi kunde få ett bättre boende.

Den första bananbåten hade anlänt till Sverige. Vi barn fick tre bananer var. Min far tog en bild av oss när vi står där och håller upp tre bananer var.

Vi fick blå gymnastikbyxor och gula t-shirts (fosterlandsglädje), och min far tog också en bild av detta. Det var hans stora hobby att fotografera.

För att återanknyta till tv-serien vill jag framhålla att där görs mycket fina skådespelarprestationer. Peter Dalle är som ett monster av ondska och Suzanne Reuter gör ett bra porträtt av en syrlig matriark.

Jag tycker det är lite svårt att höra alla repliker, men jag skall spola öronen till nästa avsnitt så att jag kan erfara om det är något problem med min hörsel.

Överhuvud taget talar människor ofta mycket otydligt, även ute i vanliga livet. Man kan inte artikulera riktigt, och tyvärr finns det inte någon talträning i skolorna.