”Ge fan i min man!” Orden träffade inte så hårt som avsändaren säkerligen önskat. Vem av dem undrade hon lätt medan hon hyfsade mohjiton i hotellbaren och reste sig och började gå mot hissen.

*

Med säker hand och naglarna i schack rullade hon upp strumpbyxorna över sina vinterbleka ben. Han betraktade konststycket på sängkanten från stolen i andra änden av rummet. Stunden var varken laddad eller likgiltig. Balansen de höll kunde liknas vid en lindansares grace på hög höjd utan skyddsnät. Ett förrädiskt lugn.

Det var egentligen ingen överenskommelse, men de hade med tiden utvecklat en rutin, han gick alltid först och hon behöll rummet över natten och checkade ut på morgonen efter en kopp svart kaffe och en croissant i hotellfoajén.

Mellan munnarna kaffe bläddrade hon igenom sina meddelanden. Sökte på numret från den bedragna kvinnan. Sanja, egentligen ville hon inte ha ett namn på henne, men det korthuggna i meddelandet och det faktum att hon bara skickat det enda meddelande och inte en harang av ord som Sanja med säkerhet hade i sina tankar, gjorde henne lite nyfiken.