Jag vet inte hur det kom sig, att hon började prata med mig. Kvinnan i hijab, en riktigt grå höstdag i Sverige, på en buss i en närförort till Stockholm. Jag minns värmen av henne längs min arm, den opererade, den känslige, den där smärtsamma neuropatiska armen. Besöket hos arbetsterapeuten, nya övningar, utmana mer smärta, handen som vill krulla ihop sig som en nyfödd igelkott.

Hon är helt klädd i svart, precis som jag, inga färger får plats just nu. Jag ser henne när hon kliver på bussen, några plastpåsar fladdrar runt henne och hon försvinner till sätet bakom. I månader har jag plågats av överlevnadsskuld, försökt rättfärdiga mitt liv, försökt orka leva. Människor har dött i min närhet och glädje vet jag inte hur det känns längre. I bland tänker jag på ordet hopp och fortsätter därifrån.

Sätter hon sig bredvid mig, rör vid mig, rör vid min själ och jag vrider mitt bleka ansikte mot henne och ler svagt. Försiktigt kikar jag ut mot de nya husbyggen som sveper förbi utanför och inser att hon tror att hon gjort något fel. Säger jag till henne: " Det var länge sedan jag åkte förbi här och de har byggt så mycket nytt". Det finns ungefär 3 millimeter mellan tumme och pekfinger där hennes svenska får plats enligt henne. Jag ler lite, kikar på lönnbladen utanför, hösten, det som ska dö för att kunna födas på nytt i vår igen.

Så kommer de, orden ur henne, på arabiska; matar och hur mjukt hennes händer rör sig som ett vattenfall. Regn. Syrien, flykten, SFI. Hennes hand, den vänstra utan ring, hennes liv utan hennes man, bomben som tog honom, hennes gränslösa sorg rätt in i min själ. Hon doftar rent, tvål när hennes händer berättar om sitt liv. Sonen kvar i Syrien, det första barnbarnet, den andra sonen, en sprudlande liten tjej, någon annanstans i Sverige. 

Pekar jag på sjön utanför och hon säger att det är så mycket vatten här, matar, och jag ler, försöker tänka på hur vintern är här. Snö, mörker men hittar inte mina händer. Låter bara hennes händer vila mot mig. Hennes första vinter kommer, den svenska. Vintrarna i Syrien motsvarar en medelmåttig svensk sommar. Det har hon sagt till mig på arabiska. 

Hon visar mig hur mycket hon tycker om handarbete, jag tar av min handske och visar mina ärr i handen, låter min hand löpa mot armbågen där den värsta smärtan bor. Rör hon försiktigt vid ärren, vill veta och vi bägge vet att orden inte finns att förklara. Närmar sig hennes hållplats och mitt hjärta slår så hårt, en kvinna med de mest sorgsna ögon ska snart kliva av och jag har tusen frågor kvar. Och det kanske är så i livet, man möts, och lär sig ännu mer medmänsklighet.

Lyfter hon bägge sina händer, för de mot sina läppar och upp till pannan. Ler och vinkar där hon går till ett nytt liv, förundras jag över att jag inte minns alla de andra orden hon lärde mig utom regn. La jag min hand mot mitt hjärta och vinkade av henne, log  och det kändes som jag var en människa på riktigt. 

Klev jag av några hållplatser tidigare, lade mitt möte med henne i den vackraste av platser i mitt hjärta, lyfte mina händer till ett vattenfall, tänkte att kanske är regn liv i Syrien. Matar. Lät jag det gråa svepa om mig där jag gick, matar, ett så vackert ord för regn.