Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Farfars gåva - en berättelse

Olga, grannfrun, kom springandes upp mot gården. Gick in till farfars hus, öppnade ytterdörren och ropade in mot köket; Kalle! du måste komma! På en gång!
Kalle kom ut till trappan och såg frågande ut. Hon tog tag i tröjärmen hans och sa; Kom fort !Jonne har huggit sig med yxan i benet! Skynda! Han blöder!
Kalle tittade på henne och gick sedan och hämtade något i rummet där han brukade vila. Han kom ut igen utan att se på henne, utan att säga något och sedan följdes de åt den lilla biten bort till hennes och Jonnes gård.

Jonne låg där på bron, såret var djupt i hans ben, och blodet rann sakta ut. Han var blek i ansiktet, låg helt stilla. Jämrade sig inte men gav sin bror en blick som visade att han förstod. Kalle sa åt alla att gå därifrån och låta honom göra det han skulle göra.

Medan detta skedde hämtades en bil som stod beredd att efter farfars insats ta med Jonne till sjukstugan 11 mil bort. Farfar hade stoppat flödet och han hade skapat tid, tillräckligt för att Jonne skulle klara sig.

Ingen fick någonsin veta vad farfar gjorde när han stämde blod eller hjälpte människor med andra åkommor. Men när han kom hem efter en sådan händelse gick han in i ett rum, och tant Mi sa att farfar har migrän – ni får vara tysta och låta honom vara ifred. Där låg han stilla till nästa dag då han var som vanlig igen.

Farfar, Karl, men kallad Kalle (uttalad med ett finskt mjukt K) – en mustaschprydd man, svarthårig med grånade strån. Isblå ögon, ibland leende, med en glimt i ögonvrån, som kunde förbytas i en skärpa som gjorde att barn aktade sig för hyss i hans närhet. Till vardags klädd i kosackbyxor med höga skinnstövlar, ylletröja och på huvudet en persianmössa.

Farfar var en vig man som inte räddes att klättra upp på taket på tvåvåningshuset som hyste fyra vuxna och nio barn. Det hände vintertid, när han skulle skotta snö, att han försvann bakom nocken och syntes sedan med viga ben, och ett leende, komma fram runt hörnet. För konsten att falla väl, det kunde Kalle.
Sin vighet visade han gärna. Vid 80 års ålder ställde han sig rak upp på händer. Inte på marken utan på en svajande gungbräda i en gunga på gården. Som en cirkusartist.

Farfars viktigaste förmåga satt dock inte i kroppen. Den fanns inuti hans gestalt. Kalle hade varit vild som ung men kristnats sedan till en betrodd laestadian med stränga regler om hur livet ska levas.

Trots den fasta övertygelsen om ”inga andra gudar jämte mig” var den rådande, fick farfar en dag en upplevelse som vidgade hans uppfattning. Långt ute på den stora fjällsjön några kilometer från byn, fick han uppleva en parallell verklighet. En som inte gick att sammanföra med det vedertagna.

Han var på väg ut mot sjön, hörde rop och upptäckte en man som gått genom isen, förtvivlat kämpande för att ta sig upp. Farfar skyndade dit och med gemensamma krafter tog sig mannen, en äldre man, klädd i samedräkt, upp från vaken.

Som tack för att Kalle räddat livet på honom gav denne Nåjdi en gåva som han fick lova att vårda väl, med står respekt för livet, för naturen, för människorna. Han fick aldrig yppa för någon om sin kunskap, men om han fann någon bland de sina kunde han föra kunskapen vidare innan han dog.

Jag som berättar detta är hans sondotter. Han tillfrågade aldrig mig, en flicka, men han ställde den svåra frågan till min yngre bror. Vad han svarade på det? Min bror sa nej. ”Det ansvaret är jag inte beredd att ta”.

Därmed gick farfars kunskap förlorad. Något som jag aldrig förlåtit min lillebror.




Prosa av IsPrinsessan VIP
Läst 31 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2017-10-11 13:19



Bookmark and Share


  Minkki VIP
en fin berättelse värdig en farfar
2017-10-21
  > Nästa text
< Föregående

IsPrinsessan
IsPrinsessan VIP