Det kan tyckas så självklart att min kropp är min
och att din kropp är din.
Att jag är den som bestämmer över vem som ska se mig naken, få ta på min mjuka hud, känna min doft, smeka mina bröst, kyssa min nacke och min plutande mun.
Att det endast är jag som tillåter vem som får komma in i mitt innersta fysiska, mitt heliga varma rum.
Att du är den som bestämmer om jag får smeka dig tillbaka i en lekfull lek, möta din tunga, kyssa din hals, smaka din längtan och få dig att njuta.
Det är så självklart när vi båda vill, det är så naturligt, så andäktigt vackert när vi välkomnar varandra, bjuder in och säger JA.

När vi säger JA!
När jag säger JA!
När du säger JA!

Det är inte bara min kropp.
Jag ropar NEJ, jag ropar skräckslaget NEJ.
Ni skiter i mig.
Ni tar min kropp.
Ni gör vad ni vill, precis VAD NI VILL.

Jag dör.
I det ögonblicket dör jag.
Ingenting mer blir sig likt.
Varken då eller sen.

Jag äger inte min kropp.
Jag kan inte va säker.
Jag måste alltid va på min vakt, tänka på hur jag klär mig, vart jag går och vem jag kan lita på. Men ändå kan det hända, hur jag än klär mig och även om jag är hemma. Det kan hända var som helst, när som helst, vem som helst.

Jag har fått många medsystrar, det är fint med systrar, men bad inte om trasiga systrar, de bad inte om mig, vi kunde fått mötas under bättre omständigheter.
Jag har nu även fått medbrödrar. Trasiga medbrödrar.

Det berör oss alla.
Det berör dig.
Det är inte självklart att min kropp är min eller att din kropp är din.