Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Det är dagar som dessa filmen spelas upp om och om igen

Det är bara det att filmen inte är någon film, det är min verklighet.

Jag visste att du var kapabel till att skada mig psykiskt. Det hade du gjort så många gånger förut. Brutit ned mig gång på gång och sedan lovat mig att det aldrig skulle hända igen. Jag litade på dina ord för jag ville inget hellre. Vissa skulle kalla mig blåögd. Min psykolog var den enda som förstod hur jag kunde stanna kvar. För du var ju egentligen bra och det var mitt fel att du blev arg. Det var ju därför du behandlade mig som skit, det var ju vad jag förtjänade.

Det luktar unket och det kommer knappt in något ljus. Fönstret skyms av rullgardinen och endast en springa av ljus formas längs med fönsterbrädan. Du lägger dig bredvid mig och jag vänder mig åt andra hållet. Vill vara lilla skeden som jag brukar. Du gnider dig mot mig och dina händer rör sig längs min kropp. Jag vill inte och jag lägger gång på gång täcket emellan oss. Du drar bort det och jag säger flera gånger att jag inte vill. Du tar dig ändå friheten och tränger dig in. Jag gör inget motstånd då jag är som fastfrusen. Biter mig hårt i läppen för att inte bryta ihop och mina tårar rinner, i tystnad, ned på kudden.




Fri vers av Alexk
Läst 282 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2017-10-11 16:16



Bookmark and Share


    Nicklas VIP
Jag undrar ifall psykologen förstod VARFÖR du stannade kvar, eller om psykologen förstod att du stannade kvar. Om det är det senare så låter det inte som en vidare bra psykolog.

Det är dock han som är en skit, som behandlat dig fel och ovärdigt. Att våldta är ju bland det mest fega och sjuka saker man kan göra. Bara ynkliga ursäkter till "män" begår sådana handlingar. Det är aldrig ditt fel.

Jag hoppas dock att detta är en fiktiv berättelse, men även om det vore det så sker detta alltför ofta ändå. Tragiskt nog.

Väldigt smärtsam läsning.
2017-10-11
  > Nästa text
< Föregående

Alexk