Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Utan kropp, utan hem, inuti ett radhus

Overklighetskänslan berättade redan, men som av plikt och för att kunna svara exakt mot mattheten lutade jag mig mot skenet av köksfönsterlampan och läste av febertermometern. 38,9. Utanför drog Anita stretande förbi med höstlöven omkring bena och jag kunde inte låta bli att känna lättnad av att slippa tvinga mig iväg mot skolan. Martin skulle ändå ta hand om mina timmar på ett strålande sätt, auktoritärt och kravställande men ändå inlyssnande empatiskt.

Själv så skulle dagen bli fullständigt kravlös. Jag skulle krypa upp i soffhörnet, se minst tre avsnitt av lyxfällan, läsa några kapitel av Fallada och sedan förmodligen somna, trots att det han skrev var så förbannat bra. Många rynkade på näsan åt mitt Lyxfällan-tittande och Rockyläsande, andra fnös som om jag poserade när jag nämnde Schopenhauer.

Bukowski, Tranströmer, Läckberg, Lugn, Fante eller Knausgård. Jag värderade inte mer än det jag tyckte om. Hög eller populärlitteratur, fint eller fult, det var ointressant. Och möjligen gjorde det här också mig svårplacerad och okategorisk, men det var ju sådan jag rent typiskt var. Ställd utanför. Kanske hörde jag inte riktigt hemma någonstans, i något fack alls? Men hade jag vetat att mitt utanförskap skulle bli så totalt skulle jag aldrig brytt mig om att ringa det där samtalet till Försäkringskassan innan jag sträckte ut mig i soffan.

 

 Jag ställde mig vid fönstret med täcket virat om mig på snedden som en radhus-massaj, slog numret och harklade fram mitt mörkaste tonläge och såg hur naturen utanför drog sig tillbaka för att dö. Marianne skulle inte vara hemma förrän fyra, tidigast. Det brukade alltid vara något som dök upp. Kotletterna stod marinerade i kylen och klyftpotatisen var bara att skicka i ugnen. Jag berättade om mitt gradtal, sa att jag knappast skulle hinna bli frisk innan helgen och gick mot soffan och la laptoppen över täcket. Och med den på bröstet, som en värmande katt klickade jag igång ett avsnitt, och försvann.

 

Omtöcknad hade dörrklockan ändå hunnit irritera mig. Grahn, från två hus längre ner stod framför mig och bara glodde uttryckslöst, inte ens hälsade gjorde han.

”Ja? Var det nått?”

Han tittade upp mot taklisten, bytte stödben och plingade på dörren igen.

”JA”, sa jag, nu mer irriterat, ”Vad är det om!?”

Fortsatt stod han stum framför mig med sin mörkblåa basker tryckt över halvflinten svepande över och genom mig med blicken.

”Vad håller du på med Åke? Ville du något?”

Han blev kvar lika meningslöst stirrande, innan han efter en god stund vände och gick.

 

Underligt. Men hade han inte varit överdrivet uppspelt på slutet. Det måste ha hänt något med honom. Jag gick till köket och drack ur det halvfulla glaset med blodjuice från frukosten. Inte för att jag var törstig, mer på det sätt som man röker sin tredje cigarett i väntan på bussen eller hur ens fot plötsligt börjar vicka under ett föredrag. Det smakade ingenting, inte ens den där stockade fruktköttskänslan mot gommen trädde fram.

Visst kunde det vara tecknen på en tilltagande demens? Hastigt förändrade känslolägen och plötsliga förvirringstillstånd? Var hade jag läst det?  Var det därför Åke återvänt och stod utanför dörren och inte sa ett ljud?

 

Han böjde sig fram, vred tummen mot ringklockan, ljudet borrade sig genom mina tankar.

”Åke, lägg av. Det räcker. Det räcker nu!”

Jag bestämde mig för att det var bäst att ringa hans fru medan vi visste var han fanns, för att få in han i huset verkade rakt omöjligt. Han stod framför mig och penslade mig med sin osynlighetsblick på samma sätt som han var ett barn mitt uppe i en lek. Ett barn, hade han regredierat till ett barn? Så hastigt? Kanske en blödning?

”Ska vi sluta med det här spelet nu. Kom in istället Åke.”

Som förra gången vände han om och gick, fast nu såg jag hur han passerade köksfönstret när jag hasade iväg mot soffan där jag själv låg.

 

DÄR JAG SJÄLV LÅG?!

 

Jag fanns ju här, mitt på golvet OCH i soffan. Fast liksom mer gulaktig än vanligt och med någon rödsvart smet som runnit ned från näsan.

Åke. Den tomma blicken. Var jag död!? Men jag fanns ju. Visst gjorde jag?

 

Feberyror hade jag haft tidigare, men det här! Jag närmade mig min egen kropp, lyssnade efter andetag samtidigt som jag med en mycket bestämd viljeansträngning drog ned mitt fokus från ansiktet till bröstkorgen. Inga rörelser. Överhuvudtaget. Jag pressade pek -och långfingret mot geggan vid halsen och tryckte till. Längre och längre. Jag mötte soffdynan. Inte bara var pulsen borta, halsen och kroppen var också det. Jag kunde inte röra mig själv. Delarna föll undan som kvicksand så snart jag vidrörde dem. Jag låg där pulslös men fanns över mig själv, och som för att komma tillrätta med mina två kroppar damp jag ner över den gula versionen av mig själv. Jag sjönk ner lika mjukt som vanligt, drog till mig mobilen och försökte ringa Marianne men fick inget svar. Ingen ton, ingen uppkoppling, bara tyst, som då det saknas täckning. Jag provade Johannes, Peter, Lars, Mariannes väninna Erika, Skolan… Försäkringskassan. Samma sak.

Om jag låtsassover på sättet barn gör när de har en hemlighet som måste ordnas med innan sängdags så kanske jag ändå till slut lyckas somna och kan vakna upp från vansinnet. Gör jag bara något normalt, så kanske det också blir normalt. Jag försökte passa in mitt huvud, ben och armar över den gula kroppen och stängde om synen för att låtsassova.

 

”Hallåååå…!”

Hälsningen var en trumpetstöt. Stövletterna klapprade som en del av ett kavalleri mot hallens klinkergolv, tystnade någon sekund, innan Marianne kom stormande mot vardagsrummet och släppte ner väskan i dörröppningen.

 ”Kunde du inte åtminstone plockat bort frukosten efter dig. Och tänt några lampor. Klockan är snart sex!”

Hon gick till fönstret och tände kokosnötsslampan vi köpt i Thailand förra vintern.

”Hallå… Jens… Svara!” hon fortsatte muttrande:” Inte ens satt in mjölken. Och hungrig är jag, det får bli kinesen istället och han får hämta, jag skiter i hans löjliga förkylning… Jens, vakna! Men svara då, jag har jobbat hela dan och är hungrig för helvete…!”

Marianne gick fram till mig, eller mer korrekt, höljet som rymt mig och tog tag i mina axlar som nu börjat kallna.

”Men Jens…”, hennes tonläge sjönk med avståndet. ”Raring. Hur är det?”, blodet från näsan sammanblandades med snor och låg stelnat som en nedrunnen lakritsliknande gegga runt munnen och ned mot halsen.

”Jens!” kroppen skakades,” JENS...!” Hon gjorde som jag och la fingertopparna mot sörjan vid halsen och fick tillskillnad från mig fäste. Hon kände på frånvaron. Den som hon alldeles nyss varit så irriterad över, han som låg där i soffan. Jag, Jens, var borta. Död, för alltid. Verkligheten knockade henne. Instinktivt satte hon handen framför näsan, och rasade ihop på golvet med ryggen stödd mot soffan.

Jag satte mig på huk framför henne.

”Här Marianne, jag är här, rakt framför dig. Känner du mig inte?”

Jag höll om henne och märkte att jag kramade mig själv. Vad hade jag nu hamnat i. Död…Varför skulle jag dö!? Vi skulle ju till Björklidens kennel nästa vecka och titta på en Jack Russel-valp. Mariannes bottenlösa gråt smittade mig. Det fanns ingen grav.

”Marianne, jag tror jag finns. Här. Känner du. Jag känner lukten av din Jimmy Choo. Jag känner den! JAG FINNS JU!!!”

Ingenting förändrades. Hennes körsbärsmörka hår hängde mycket levande nedför ansiktet.

Så tittade hon upp mot mig och drog ut mer smink mot kinderna, det ringde på dörren.

 

Åke. Och nu talade han naturligtvis. Forcerat och mycket. Om den vita skåpbil som upprepande gånger rullat förbi och stannat vid just vårat hus.

Marianne fick inte en chans att bryta in där hon stod i hallens halvdunkel.

Han fortsatte. Berättade hur han tidigare ringt på utan att någon öppnat trots att vår vinröda XC90 stod på parkeringen. Bilen var hemma, Jens var sjuk. Visst var det så?  Visst var Jens sjuk?

”Jens… Jens är död!” Marianne rasade ihop igen, nu framför Åke som äntligen kom in och blev tyst.

 

Mariannes syster och ambulans kom förbi för att hämta det som var kvar av oss, men det som var medvetet av mig stängdes in. Jag kunde inte komma med, jag satt fast, kunde inte röra mig ut från lägenheten. Jag försökte sträcka mitt ben över tröskeln men förblev stående innanför väggarna. Det liknade det där märkliga tillståndet mittemellan dröm och vakenhet när man försöker röra sig men kroppen inte vill lyda. Så satt jag fast inom radhusets väggar i mitt bekräftelselösa fängelse och drömde om en reaktion. Om det så bara vore en utskällning av Marianne, en blemma uppe i gommen som jag med tungan uppsökande kunde få till att svida, en rapning, en skit, att pissa, vad som helst, bara jag fick någon sorts verkan skulle den overklighet jag befann mig i åtminstone inte vara helvetet.

 

Det blev tomt ett par dygn innan Marianne kom tillbaka, och jag tryckte mig mellan hennes syster och väninnor och försökte trösta henne genom nätterna. Den gråt som tycktes bli allt tystare och inåtvänd, till den en natt bara sågs i hur hon i sömnen hastigt slängde sig runt i sängen.

Marianne sov själv några veckor, innan hon flyttade ut och lämnade mig kvar. Det var alltså så här det var att vara död. Överskridandet från en livsform till en annan hade skett smärtfritt och omärkligt, nästan meningslöst. Likt den vinter då vi låtit bli att bära in utemöblerna, så blev också jag kvar, utanför mitt rum fast ändå mitt i det.

 

Våren kom och dammet seglade omkring i tomheten från fönstrens spalter. Handavtrycken, det som fanns kvar av jag och Marianne, husets inåtvända grubbel. Allt blev så mycket tydligare. Det var välkommet när dörren en dag stod på vid gavel och släppte in ny luft. Vårt hus säregna doft, den vi inte själva känt men som alltid varit vi drogs ut. Rum möblerades, ett nytt par med en rödspräcklig katt flyttade in och tapetserade upp en ny lukt. Och jag rörde mig genom deras vardagar, fester och konflikter. Blev till liv genom katten när energierna låg rätt.  Då kunde jag slå på lysena, få igång datorn eller tv:n, skapa en verkan genom min aktion. Men alltsomoftast stod jag vid fönstret betraktande den växlande verkligheten och såg hur Anita gick till jobbet, och kom hem.




Prosa (Novell) av Robert Jonsson VIP
Läst 586 gånger och applåderad av 3 personer
Publicerad 2017-10-11 17:45



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Robert Jonsson
Robert Jonsson VIP