Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Utmanar alla att ta sig tiden att läsa detta. Att sätta sig in, känna efter.


Tills det händer dig

Det kändes som att det snöade. I mängder. Inte som i den fredfyllda känslan av att snöflingor sakta seglar ner från himlen en vacker vintermorgon, utan som att stora tjocka flingor faller ner i en mörk sovande stad i en spöklik tystnad. Vinden ven med dess tunna kalla snöflingor runt de svaga skenet från gatlyktorna i Stockholm, likt demoniska vålnader som flydde i natten.
Och det var inte ens natt. Inte ens vinter egentligen
Det var höst,
Det var sol
men känslan som lagt sig över staden kan inte accosieras till något annat än demoner.
För det var då det hände. Då den mörka resan började för alla oss.

Det hade varit en helt vanlig dag. Jag åt frukost med min storebror och skämtade om saker som bara vi förstår. Pappa sänkte i vanlig ordning musiken eftersom han blivit för gammal nog för att lyssna på hög musik trots att han aldrig skulle erkänna det själv. För sån var min pappa. Mamma jobbade som vanligt. Och min 4 åriga lillebror satt och kollade på oss.

Så hände det.
Det var dags nu. Vi som tidigare bara hade en relation till dessa katastrofer via Aftonbladets löpsedlar fick det nu uppkört rätt i ansiktet.
"Dem är påväg, de har bomber, hela staden kommer bli slaktad, vi måste fly - fort!"

Senare blev vi rapporterade om att det fanns ett par båtar som skulle rädda oss. Vi som trott att vi skulle dö såg plötsligt ett litet hopp. Men det var bråttom nu, dem kommer snart. I panik packar vi ihop det viktigaste som vi vill ha med oss. Mina två favoritplagg, min plånbok, min hund, mina pengar och min mobil.

(PAos: har vill jag att ni tänker på vilka 6 saker ni själva hade tagit med)

Sen springer vi. Skott hörs men det är längre bort i staden, än har vi faktiskt en chans.
Vi försöker få tag på mamma men hon svarar inte. "Hon får komma sen, säger pappa" "jag vill inte det här heller men vi måste försvinna nu, jag vill inte förlora er allihopa"

Vi är framme vid båtarna. Vi är inte ensamma. Vi möts av likbleka förstörda ansikten, desperata skrik, små barn som precis har blivit av med en förälder. Vi har stängt av. Orkar inte tänka längre än en halv h framåt nu, det enda som verkar finnas i huvudet är att vi måste åka nu, om vi ska få överleva.

För dem skulle ta stockholmarna först sa dem. Det var något med vår identitet, våran tro som gjorde att vi blev politisk förföljda av denna grupp. Enligt dem var vi värda att hatas och slaktas endast för att vi hade en annorlunda bakgrund, en annorlunda tro. Jag hade under mina första år inte ens fattat att man kunde bli så hatad bara för att man är....den man är

En människa med blå väst som det står "UNHCR" på hänvisar mig till båten. Det är en sån där människa som jobbar med att hjälpa såna som oss. En människa som helt enkelt väljer godhet framför ondska. Jag tycker om henne, tänker jag varmt. Hon är faktiskt den avgörande personen för mig just nu.
Men inte så länge till.
För hon säger att båtarna börjar bli väldigt fulla nu,att det inte finns utrymme för bagage. Jag får med mig min plånbok och min mobil men måste slänga allt jag nånsin har älskat. Mina favoritländer, mitt foto på min mormor och min hund.

(PAos: här vill jag att ni tänker att ni måste slänga allt utom era två viktigaste grejer med)

Där och då faller allt, min hund som funnits där när ingen annan har. Jag känner hur ångesten fullkomligt fräter sönder mig inifrån. Impulsen säger att jag kanske borde stanna ändå, men förnuftet tar över för jag vet att stannar jag kommer det sluta med att jag kommer bli en del av en massgrav. Det blir det jag lämnar kvar.
Jag och mina två bröder är på nu. Det är kallt och det stormar. "VI åker nu"! Säger människan i blå väst.
"MEN PAPPA!" Skriker jag
"Pappa måste med" upprepar jag med skakig darrande röst. Pappa kollar olyckligt på mig. Håller om min hand
"Hjärtat, jag kommer i nästa. Den här är full nu, dem tar er först, ni ör viktigast, ni måste göra det här!"
"Vi vill inte utan dig pappa" skriker min storebror, medan min lilla bara tittar på. För ung för att förstå vad som händer.
Jag får en sista kram. Farväl pappa.
Hejdå mamma
(PAos: här vill jag att ni tänker vilka två personer du hade fått åka med och vilken människa du blev tvungen att lämna kvar, lev er in...känn. En av ers närmsta har ni inte ens fått tag på)

Vinden biter sig intensivt fast i kinderna. Det blåser och det känns som vi åker åt fel håll. Det är kallt och jag är hungrig och vi är alldeles för många på en alldeles för liten båt. Jag saknar mina föräldrar, känner mig plötsligt som en liten femåring som inte vill ha något ansvar själv. Jag behöver ju dem, mina finaste föräldrar. Hur har jag ens vågat ta dem för givet? Dem som har varit villiga att göra precis allt för mig och som nu inte längre är med mig. Kanske dem ligger i en hög av lik någonstans.
Nej Elin, tänk fan inte så. Hopp, du måste hålla upp hopp, om inte för dig själv så för din lillebror.

Men att tänka positivt är lättare sagt än gjort. Jag har redan hunnit fundera på vad jag kommer sakna mest med mitt Stockholm och vad jag är rädd för i det nya landet. Var hamnar jag ens? Hur ska jag klara av språket? Kommer jag nånsin passa in?

Dagarna går och det är riktigt oväder nu. Båten orkar inte längre och under beloppet av en sekund rasar inte bara livet utan hela jävla världen mitt framför mig.
Han åker av, jag försöker hinna ta emot men han glider ur mina armar. Min 4 åriga lillebror drunknar mitt framför ögonen på mig. Och där stannar hela mig.

(Paos): en av de personerna du hade med dig, dör nu mitt framför ögonen på dig)

Om jag tidigare tappat kontrollen så är det nu snarare en jävla orkan som tar över hela mig.
Kvar är min storebror. Vi säger inget men vi håller varandras händer. Det är de enda som håller mig kvar, även om jag vid det här laget nästan hellre hade försvunnit in i de tomma intet, fly från smärtan och finna fred i vilan. Men finns resten av min familj kvar där så vägrar jag låta det hända för jag vet hur smärtan att förlora min lillebror känns.

Vi är äntligen framme nu. Det är första gången jag på länge känner ljus, känner tro, hopp. Kanske att det kan bli bra ändå. Kanske att jag redan hade varit död om jag inte hade haft turen att komma hit. Jag känner tacksamhet ändå. Är det nu vändningen kommer?

Tills...
det börjar bli dags att skriva in sig
OCH....
Man inser att man glömt sitt pass för att det inte riktigt var det första man tänkte på när man var i den där panikartade situationen.
"Tyvärr, du är inte välkommen hit" säger den mörka maktbehavande mannen.
Och hjärtat styckas i miljoner bitar.
(Paous) hur många av er tänkte i panikens minut på passet? Det är avgörande för hur ni klarar säkerhetskontrollen, jävla stockholmare)

Man trodde man hade nått destinationen, men resan hade bara börjat. 3!år senare får vi reda på att mamma brutalt dött under kriget, vi hörde inget från pappa heller. Men vi hade iaf lite hopp. Tillslut fick vi reda på att han var en av de överlevande, han kom med en båt men befinner sig i ett av våra grannländer. Kanske vi får se honom snart igen.
Vi har ännu inget riktigt liv. Vi befinner oss nu i UNHCRS flyktingläger min bror och jag. Men vi slipper höra pistolskott om nätterna.
Vi får möjlighet att få mat, filtar och snart kanske det blir vår tur som får hjälp med att gå i skolan då vi hamnat väldigt mycket efter. Men I en mörk tid finns det ändå lite hopp. För det är det enda man måste ha, för att orka leva vidare.
När man sett så mycket ont och upplevt en sån smärta, är man beroende av att se någon typ av ljus.

Jag tror att ingen som läst det här inte känner en klump i magen. Just därför vill jag så gärna trycka på - att det här inte är en historia eller en nyhetssändning man sen kan välja att stänga av för miljontals människor runt om i världen. Det här ÄR verklighet. Och de e därför jag nu är en front liner för UNHCR - Fns flyktingorgan som Som hjälper människor på flykt.

Alltså människor dör, hälften är barn. Många pga politisk eller religös förföljelse.
Kvinnor och flickor våldtas.
I DR Kongo är det farligare att vara kvinna än soldat. Var tredje kvinna har blivit våldtagen vid minst ett tillfälle. Det är mycket vanligt förekommande att små flickor kommer till vården med helt söndertrasade underliv.

Vi har svältande barn som vi ger nötcreme eftersom deras kroppar är så undernärda att de inte kan äta vanlig mat - detta hjälper dem att gå upp i vikt istället för att dö av svält.

Vi hjälper till med tält, mat, vatten, vård och psykologiskt stöd. Till människor som om den här historien varit sann - hade varit DU.

Hur mycket du väljer att donera är upp till dig men jag vill gärna att du ska förstå vad dina bidrag räcker till.
200:- i månaden gör att 8 barn får tillgång till skola.

120:- månaden ger 100 personer vatten för 10 år framåt.
Vårt lägsta belopp är 75 kr. Ungefär som att skippa en pizza en gång i månaden.
För mig hjälpte det att tänka så - att de handlar om att bara ta steget. Mitt liv kommer verkligen inte förändras ekonomiskt om jag ger 75:- varje månad - men deras liv kommer. Vi räddar liv genom att ge dem det där hoppet. Genom att skänka en liten gåva, vi vet att vi själva hade varit beroende av om vi var i den där situationen.

Så jag ber er alla. Att vara dem hjältar ni själva hade velat bli omfamnade av om något av detta hände er. Om det varit dina saker du tänkte på skulle behöva lämnas, ditt favoritdjur, era föräldrar ni fick lämna kvar, eran lillebror som ramlade överbord i stormen. Och ni själva som efter denna smärtsamma jävla resa blev nekade att ens få komma in i ett land. Ni hade velat haft stöd och fått hjälp i ett flyktingläger ellerhur? Och visst MÅSTE vi tro på att det finns goda människor - så inte alla dessa förtryckare får platsen.

Kontakta mig snälla. Ni alla kan vara hjältar och behövs NU ?? ignorera det inte bara för att det är enklast så utan var en del du också.
Det är så mycket du kan göra för så lite pengar. Och vi PR beroende av precis DIG




Övriga genrer av Fragment
Läst 26 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2017-10-12 18:48



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Fragment