Längtans läpp lös röd som mango,
som en skymningspelargon
blickens bloss, i blomstertango
sken den nimbusklara skon,
högt för ögat som musiken
log jag mot madonnans knän,
drog hon lågt men högst besviken
sina himmelshänder hän
och i muntrånadsmimiken
vände vissnad rodnad vän.
Det är mycket man ej vågar
men än mera man ej alls
kan i danskrumbuktens bågar
eller viljesvallens vals,
fast den hastar fram i blodet -
blodet har jag, likt en man,
men ej mänsamheten, modet
mitt ej mycket kan.
Och än lyser läppens mango
röd i glödens lödningston
men metalliskt går min tango
ensamt på nedsmältningsskon,
trygghet tär mitt hjärtas ledning
fri från livets frihetsdans
för dess hopp är självförnedring
när man aldrig gavs en chans;
stoftets stängda blodomlopp
kretsar kring min modhatskropp.