Det går omkring en vilsen svart skepnad i våra skogar här nere i Skåne land där vi har om inte dom största, så har vi dom mörkaste skogarna dom tätaste dom lurigaste dom mörkaste och dom mest mystiska och tuffa i vårt långa land, ja i hela Skandinavium sägs det i folkmun.

Han går runt här likt en vilsen själ som förlorat både liv och heder.. eller lever han ändå trotts sägnen som är säkert över tre hundra år.

Konstigt är det dock att då han observerats i exempelvis Skäralid vid tio tiden så har man samtidigt råkat ut för hanns närvaro och lysande ögon i Assmåsa skogarna mellan Ystad och Sjöbo, dom som sett honom och kommit undan säger att han bär på en svart cape en svart slokhatt med ben i gördlen, han har en snusnäsduk eller en sjal över mun och näsa, så man uppfattar bara dom lysande brand gula ögonen..

Man får vara extra försiktig då man är ute på haiking eller vandring i naturen, ser man en läger eld där du inte hör något knasstrande, utan tält eller något annat vind skydd skall man vara väldigt försiktig och försöka backa och ta sig där ifrån tystast man kan, och så fort man bara kan.. om man vill behålla sin själ, han sover eller vilar i trädtopparna sägs det, han kan ibland sitta ihopkuren och bara föreställa en sten eller en jordhög.. men han ser dig tro inget annat.. och han känner, känner av och handlar därefter.

Har själv råkat ut för honom ett antal gånger, ja ganska många gånger faktiskt, och jag har alltid lyckats undgå några otrevliga represalier, så anntagligen är jag god nog för att vara människa, eller så väntar han bara på rätt tillfälle att slå till mot den här starka själen vill han slåss på grund av det är jag berädd ..

Är införstådd med att förlora, men då har ödet straffat mig och jag tar mitt straff, men kämpa det skall jag, jag ÄR DEN SOM SLÅSS jag vet ju att det är han som skapar is på våra insjöar så att vi inte skall kunna smälta honom i våra hjärtan, jag vet ju även att han gör dis och dimma för att vi inte skall kunna se honom i ögonen, och han virvlar upp dom värsta stormar för att vi inte skall höra när han smygger in på våra bara liv.

Bara väntar då jag själv vandrar i dessa skogar som jag alltid har gjort för att finna själa ro och må bra, har känt hur han står och stirrar på mig mellan träden, eller då jag tvätter mig i bäcken, då svävar han mellan trädtopparna.. och planerar, men jag räds ej, men räds HAN.. borde ju överfallit mig och sugat ur min själ för länge sen, men tiden får avgöra, under tiden njuter jag av moder naturs all behag, ändock beredd på ett avslut för någon av oss.

Har en fördel som gör att jag går i krigsställning och förvänter mig en attack, och det är när det blir helt tyst i skogen fåglarna tysnar i väntan på världens battalj, djur och insekter som brukar känna närhet och tillhörighet med mig flyr, blommorna vissnar vid hans framfart, det känns en isande kyla i min ryggrad, håren reser sig på armarna det liksom ekar i skogen av tystnad, och jag reagerar direkt genom att gå upp i en försvarsställning som innebär DÖD.

Men det händer inget, så har det gått i alla år jag bott här ute på dom villsnas slätt, där dom ensamma vandrar där dimmorna är spöken som förlorat nått eller någon, trotts det mörka onda så finner jag som mest ljus i en vacker tanke som väcks i dom mörkaste hålen, dom mörkaste hörnen i beck mörker.. lyser kärleken till livet som starkast
Det besegrar ALLT.. det är det ända vi behöver att veta för att kämpa vidare för det goda.

Är så nöjd med denna rexten där jag snyter ut natt daggen i min snusnäsduk, och plockar av mig slokhatten och hänger upp den på sin platts över vedspisen, capen virar jag om mig då jag lägger mig att sova i den knarrande pinnsoffan som står på vinden med både spindelnät och andra innvånare jag skall dela slaf med.

Sov gott vänner...
eller OVÄNNER.

trevlig halloween