Ädelstenad är du, Eden,
som upplyst min puls att slå
på den klara norrskensleden
där jag satts att evigt gå;
rödrubinad, hårdförenlig,
ljusjuvelisk, gyllenren,
men i mänskans mening menlig
är din sten blott än en sten.

Mättad av din lyster dväljer
kärnan sig i simili
där all månglarmännen säljer
smyckad lyckas eufori,
och som ljusgudinnor handlar
brytbandsstycken, bit för bit,
ytskulptörers hand förvandlar
all ditt djup till gravgranit.

Ädelstenad, förorenad,
misshandlad och missförstådd,
men på ledens stig förstenad
är du, Eden, aldrig nådd.
Matt jag satte mig att måla
dragen av ditt inre liv
tills jag såg ett yttre pråla
nödd till klarare motiv.